Föremål 35 av 400
Dansk handskrift som del av det svenska kulturarvet

Detta är ett gästinlägg skrivet av Tobias Lehtola, praktikant vid Kulturarvsavdelningen under oktober 2016:

Under medeltiden, med ett kort undantag på 1300-talet tillhörde Skåne Danmark. Från den danska tiden finns det dokument bevarade från Skåne.

I en papperscodex som tillhört den Lidénska samlingen, bunden i ett skinnband från 1500-talet, återfinns en avskrift av en handskrift av kung Valdemar II av Danmark, känd som Valdemar Sejr (1170-1241, kung 1202-1241). Handskriften ”Konung Valdemars handfestenning eller Recess” är en förordning utfärdad av den danske kungen till befolkningen i Skåne, en förordning som förbjuder bruket av järnbörd som bevisföring vid brottsmål på tinget.

Järnbörd användes som bevisföring vid grova brott. Detta innebar att någons skuld eller oskuld prövades genom gudsdom, det vill säga att den misstänkte prövades på ett sätt där ett gudomligt ingripande uppfattades fälla avgörandet. Den misstänkte skulle antingen bära glödande järn på blottade armar eller gå ett antal steg över glödande järn. Om den misstänkte fick brännskador, ansågs personen skyldig, om inte, var det Guds tecken på att personen var oskyldig. Järnbörd förbjöds som bevisform av den katolska kyrkan under det fjärde Laterankonciliet 1215, och kort tid därefter utfärdade kung Valdemar av Danmark förordningen om förbud av järnbörd som bevisform. I Sverige förbjöds järnbörd först några decennier senare, under Birger Jarls tid vid makten.

Handskriftens första sida

Handskriften inleds med kung Valdemars hälsning till befolkningen i Skåne, och med kungens bud om att han, efter ett påvligt dekret om att järnbörd inte fick brukas bland kristna, beslutat att ersätta bruket av järnbörd med annan form av bevisföring. Kungen och hans råd hade därför tagit fram nya stadgar för bevisföring, allt för befolkningens rättssäkerhet.

Kung Valdemar hade beslutat att ersätta järnbörden med edgång inför nämnd på häradsting. Handskriften beskriver sedan hur processen kring edgång ska gå till vid olika brottsmål.

  • Stöld: Den misstänkte skulle tilltalas på häradsting. På nästa ting skulle käranden utse femton män från häradet, av vilka den tilltalade skulle välja bort tre. Inför de tolv nämndemännen, skulle den misstänkte femton dagar efter det andra tinget, försvara sin sak. De tolv skulle med ned inför Gud, döma eller fria den åtalade, dock varken till mer eller mindre än ett halv marks värde. Om käranden anklagar honom för mer än vad den misstänkte gjort, skulle den anklagade dömas oskyldig och käranden skulle på grund av sin visade girighet, förlora både målet och det som faktiskt blivit stulet. Men blev den åtalade funnen skyldig och fälld, då skulle han återlämna det stulna och böta det tredubbla av det stulnas värde, av vilka två tredjedelar till käranden och en tredjedel till kungen Åtal kunde ske året runt, men inte under veckan före eller efter påsk, under pingstveckan eller mellan juldagen och trettondagen.
  • Om domarna var oeniga, skulle majoritetens dom vara avgörande. Blev utslaget lika, skulle man ta in sex nya nämndemän. Men skulle det likväl bli lika, då skulle man välja in tre nya nämndemän, och majoritetens dom fällde utslaget. Blir han så dömd på det tredje utslaget, skulle han dömas till galgen.
  • Om någon tillfogat någon skada, skulle tingsprocessen ske på samma sätt som vid tjuvnad, med den skillnaden att man skulle utse två vittnen och de som ska döma skulle väljas på sockenstämman vid kyrkan. För mandråp skulle man åtalas vid landstinget. Processen skulle ske på liknande sätt som vid tjuvnad vid val av nämndemän. På den femtonde dagen efter det andra landstinget skulle domen fällas. Dråp kunde ses på två sätt, om den anklagades dråp ansågs saklöst, skulle han dömas fredlös. Men om dråpet varit en rättmätig hämnd, då skulle han dömas till böter. Dråpanklagelser kunde dock inte kastas på person efter person. Hade tre män blivit anklagade, skulle den av dem som var skyldig dömas till bannlysning.
  • Dömdes han oskyldig och ville anklaga en annan man för dådet, skulle han svärja detta med tolv edgångsmän från sin släkt och det samma gäller den nye dråpanklagade.
  • Den som anklagas för ”herreverck” (härverk?) mot kvinnor, det vill säga överfall av ett eller annat slag, skulle den tilltalade värja sig med tolv edgångsmän från sin släkt. Anklagades han för herreverck av annat slag, exempelvis gods, skulle han värja sig med en nämnd som utses vid kyrkan.
  • Vid rättstvister skulle konungens befallningshavare, utse en tolvmannanämnd för att lösa tvisten. Men om ombudsmannen är part i målet, då ska en av de bästa bönderna i trakten, utse tolv man att lösa tvisten.

avslutande text i handskriften

Skulle ett mål föras inför konungens ting skulle det ske genom stämning. Kallelsen till tings skulle ske på den kallades farstubro i grannars åsyn eller på den plats där den kallade befann sig. Hörsammade han inte kallelsen fick han böta för varje obesvarad kallelse, både till kungen och käranden. Men kommer han på den andra, och genom egen ed och sex mans ed kan bedyra att han inte fått en tidigare kallelse, skulle han inte lastas för det. Men skulle han inte dyka upp på den andra kallelsen, så skulle han lagligen anses ha nekat två kallelser och han ska kallas en tredje gång. Dyker han inte upp då, då ska han böta tre marker till käranden och nio marker till kungen, och kallas en fjärde gång. Om den kallade inte kommer, blir han lagsökt inte bara för målet utan även för varje obesvarad kallelse. Om han aldrig dyker upp, och är anklagad för grova brott, blir han genast dömd fredlös- Men gäller det tvister om jord, skulder eller andra krav, då ska han ta domsbrev över talan.

Om någon ville lagsöka någon inför kungen, skulle han ha två vittnen för varje mål. Om den som kallats anger att han var sjuk då han kallades, ska han ha två vittnens ed på det. Då fick han en dags uppskov, men var han då fortfarande sjuk, skulle han skicka en man med fullmakt att tala i hans ställe, om inte, så skulle han lagsökas på samma villkor som en frisk man. Blev en kvinna kallad inför kungens ting, så skulle hon skaffa sig en talesperson som kunde tala för henne. Han skulle då kallas från sin gård och dök han inte upp blev han lagsökt.

Vilket år förordningen utfärdades är inte helt klart, men det bör enligt handskriften inte ha skett långt efter påvens uttalade förbud mot järnbörd, vid Laterankonciliet 1215.

Handskriften har signum B 11.

Text och bild: Tobias Lehtola

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn