400

Uppsala universitetsbibliotek 400 år

Etikett: kopparstick (Sida 2 av 2)

Orbis arctoi nova et accurata delineatio

Föremål 44 av 400
Anders Bureus karta över Norden från 1626

Från stormaktstiden är denna karta, som är uppfodrad på väv och har monterade trästavar för upphängning. Uppe i övre vänstra hörnet finns porträtt föreställande den regerande kungen Gustav II Adolf och drottning Maria Eleonora.

Själva kartan består av ett kopparstick i sex ark som fogats samman. Den omgivande texten på  latin beskriver Nordens politiska  geografi och historia, författad av Andreas Bureus (även Anders Bure) (1571-1646), kusin till den kände fornforskaren och mystikern Johannes Bureus (Johan Bure) (1568-1652).

Kartan är graverad av den tyske kopparstickaren Valentin Staffansson Trauthman, som bodde i Stockholm från 1617 till sin död 1629.  Den omgivande texten är tryckt hos boktryckaren från Rostock Christoffer Reusner i Stockholm, och det är möjligt att även kopparsticket trycktes där. Själva kartan mäter 111 x 130 cm och tillsammans med omgivande text mäter ytan hela 150 x 168 cm.

Här kan du se en högupplöst och nedladdningsbar bild av kartan, där du kan zooma in på detaljerna: Orbis arctoi nova et accurata delineatio

Tisdagen den 29 november 2016 höll arkivarien vid Universitetsbiblioteket Mats Höglund ett föredrag om historiska kartor under titeln: ”Är det inte krig så är det lantmäteri! Ett föredrag om historiska kartor”. Föredraget handlade om hur lantmäterikartor användes som makt- och kontrollmedel under stormaktstiden och hur lantmäteriet blev en del i byråkratiseringsprocessen. Kartan ovan är en av de som visades under föredraget.

Text: Helena Backman
Bild: Uppsala universitetsbibliotek

Jordglob av Anders Åkerman

Föremål 41 av 400
Jordglob av Anders Åkerman 1766

Globen tillverkades av gravören och kopparstickaren Anders Åkerman (1721-1778) i hans verkstad i Uppsala år 1766 och tillhör ett globpar av storleken 59 cm i diameter, fortfarande i sina originalstativ i trä. Båda tillhör nu Uppsala universitetsbiblioteks samlingar.

Åkermans jordglob i sitt trästativ

Ett sådant här globpar var vanligt förekommande i 1700-talets herrgårdsbibliotek. Mellan åren 1766 och fram till 1770 lär Åkerman ha tillverkat 96 par glober.

detalj från jordgloben där man ser Norden

Bilden av kontinenterna ändrades under senare delen av 1700-talet med anledning av de stora forskningsresorna vid tiden. Glober utkom därför i uppdaterade utgåvor efter Åkermans död, med tillägg av hans efterträdare Fredrik Akrel (1748-1804).

Himmelsgloben i sitt trästativ

Till jordgloben hör en himmelglob som visar stjärnhimmeln. Stjärnbilderna är alla vackert illustrerade, som här Oxen nära Orion. Glober av det här slaget skänker en viss dignitet åt biblioteksmiljöer, och kopior tillverkas än idag.

detalj från himmelsgloben med Oxens stjärnbild

Text och bild: Helena Backman

 

 

Skrift från Linnéska institutet

Föremål 38 av 400
Enda delen utgiven i skriftserien Linnéska institutets skrifter

Linnéska institutet var en kortlivad sammanslutning, bildad 1807. Under den korta verksamhetstiden utkom ett enda häfte i en planerad skriftserie.

anteckningar på försättsbladet till skriften

Sällskapet hade en föregångare i Societas pro historia naturali, grundad av några studenter år 1800. Detta var den första naturhistoriska sammanslutningen just för studenter vid Uppsala universitet. År 1802 ändrade sällskapet namn till Zoophytolithiska sällskapet, och slutligen 1807 till Linnéska institutet, detta med anledning av 100-årsjubiléet till minne av Carl von Linnés födelse. Sällskapet upphörde helt med sin verksamhet 1813. Detta enda häfte har även utgivits i nytryck år 1906.

närbild på titelbladet

Titelbladets vackra kolorerade kopparstick avbildar linnean, en hyllning till Carl von Linné.

Fler föreningar i Linnés anda bildades senare under 1800-talet. Bland annat stiftas Linnéska samfundet den 23 maj 1832 på 125-årsdagen för Linnés födelse.

del av protokollet där Linnéska samfundet grundas

Dessa häften ingår i Svenska Linnésällskapets arkiv, som just nu är under uppordnande på Universitetsbiblioteket. Svenska Linnésällskapet  grundades den 23 maj 1917, på 210-årsdagen av Linnés födelse.

Text och bild: Helena Backman

Konservering av Litauenkarta

Föremål 2 av 400
Karta över Litauen från 1613

Under 2016 har universitetsbiblioteket haft den stora glädjen att ha Juliette Berli som praktikant i konserveringsstudion. Juliette är under utbildning på Institut National du Patrimoine, och kommer nu i juli 2016 återvända till Frankrike för att slutföra sina studier. Under denna tid har Juliette hunnit utföra flera omfattande bevarandeinsatser, varav ett av de största varit arbetet med att konservera en unik karta över Litauen. Kartan, som även avbildar delar av Polen och Vitryssland, är utförd i kopparstick, där flera ark sammanfogats till en storlek av 90 x 115 cm. Den är ritad av Tomasz Makowski , graverad av Hessel Gerritsz och utgiven av Willem Janszoon Blaeu i Amsterdam och har troligen publicerats första gången 1603. Eftersom denna vackert kolorerade karta är det enda bevarande exemplaret av en version utgiven 1613, är det naturligtvis speciellt viktigt att den bevaras för framtiden.

Kartan var före konserveringen i ett ytterst skört tillstånd. Redan tidigare hade två träribbor som använts för att hänga upp kartan avlägsnats. Det papper som kartan är tryckt på var fodrat med två lager kanvas, ett slags grovt tyg, vilket man gjort med många kartor in i modern tid. Men papper och tyg är två material som påverkas olika av exempelvis fukt och temperatur, och materialen har då rört sig olika i förhållande till varandra. Detta har under årens lopp bidragit till att sprickor och hål har uppstått, och klotet behövde avlägsnas för att kartan inte skulle bli än mer skadad.

närbild på hål och skada i kartan

Först tvättades kartan ren med en slags svamp av gummi. Smuts och missfärgningar avlägsnades. Efter detta fixerades färgerna med gelatin, för att de inte skulle skadas under arbetets gång. Därefter avlägsnades en dekorativ textilbård som suttit utmed två av kartans kanter. Dessa textilfragment kommer framöver att sparas tillsammans med kartan, men inte sättas tillbaka igen.

lösa fransfragment liggande bredvid kartans kant

Nu vänds kartan upp och ned. Av de två kanvaslagren var det första relativt enkelt för Juliette att få bort det första.

lösa textilfragment avlägsnas från kartans baksida

Kartan vänds återigen med framsidan uppåt och ett papper limmas fast ovanpå med cellulosalim för att fixera materialet då det understa lagret kanvas ska tas bort. Eftersom kartan är full av sprickor och hål skulle den annars falla i småbitar under detta moment.

kartan liggade på ett bord med halvt genomskinliga papper limmade på framsidan

När detta skyddande papperslager torkat vänds kartan återigen med baksidan uppåt, och det känsliga arbetet med att avlägsna det andra, sista lagret kanvas tar vid. Till detta används mycket vatten och när man väl börjat får kartan inte torka. Juliette fick därför ägna en hel dag åt att få bort detta lager.

blött tyg ligger delvis borttaget från kartans blöta baksida

Här syns mycket tydligt exakt hur skadad själva papperskartan varit – utan något kanvas på baksidan består kartan bara av lösa fragment som utan det nu skyddande pappret på framsidan skulle fallit sönder.

närbild på ett hörn där klotet avlägsnats från baksidan och hål och revor i pappret tydligt syns

När kartan sedan torkat vändes den återigen och det tillfälliga, sammanhållande pappret på ovansidan avlägsnades. Därefter fodrade Juliette upp kartan på två lager av japanskt papper – först ett tunt lager papper för att fixera kartan, som limmades fast med stärkelselim med mycket vatten, därefter ytterligare ett lager av tjockare papper. Därefter fick kartan ligga i press och torka.

närbild på hål i pappret som blivit ifyllda med japanskt papper

När kartan torkat helt fyllde Juliette i hål och breda springor i pappret med japanskt papper för att hålla ihop kartan och få en jämn yta. Färgbortfall i sprickor och hål fylldes i med vattenfärg. Denna färg kan till skillnad från kartans ursprungliga färger lätt tvättas bort, och på så sätt kan man även fortsättningsvis skilja på de ursprungliga färgerna och vad som tillkommit vid konserveringen.

Nya lådor har tillverkats för den framtida förvaringen. Kartan har efter fullbordad konservering fått en stor mapp i syrafri kartong, där den ligger skyddad mot ljus på sin plats i magasin. Jämte denna mapp förvaras i en särskild box de delar som tidigare hört till kartan, bland annat de träribbor som kartan varit fästad vid och de textilbårder som tagits bort. I denna box förvaras också all den dokumentation som gjorts kring denna konservering, så att framtida medarbetare ska veta vilka ingrepp som skett.

en öppen, långsmal låda där man ser träribbor och textilfragment ligga fixerade

Juliette uppskattar att detta arbete tagit henne ungefär två veckors aktivt arbete, medan arbetet i sig tagit betydligt längre tid, då kartan behövt torka ordentligt mellan de olika momenten.

I kulturarvsportalen Alvin kan man idag se kopior i högupplösta versioner av hur denna karta såg ut före konserveringen och hur den ser ut idag efter konserveringen. Här i bloggen får vi nöja oss med en lågupplöst bild.

kopia av den konserverade kartan, som nu är ljusare och har mer lysande färger än tidigare

Under hela arbetet fördes en noggrann dokumentation i text och bild. Foton från denna har använts i detta blogginlägg. Ytterligare prov på Juliette Berlis bevarandeinsatser här i Uppsala kommer i senare inlägg i denna blogg.

Text: Helena Backman
Bild: Juliette Berli och Lars Björdal

Nyare inlägg »