400

Uppsala universitetsbibliotek 400 år

Etikett: lagtexter

Senmedeltida svenska lagtexter

Föremål 351 av 400:
Volym innehållande Magnus Erikssons landslag och andra senmedeltida svenska lagtexter från senare delen av 1300-talet.

en hand håller fast en fisk i stjärten

Denna handskrift innehåller en mängd bilder och utsmyckningar i marginalerna, dock av en rätt rustik karaktär. En del motiv återkommer gång på gång, dit hör fiskar och människofigurer.

en liten djävul står bredbent och håller i sin svans

I början av volymen finner vi även en rödmålad djävulsgestalt med horn och svans, som får gestalta ondskan.

Anteckningar i marginalerna av olika händer visar att texterna läst och lästs om under sin samtid. Idag kan vi se på en sådan här volym ur många olika synvinklar – som källmaterial till våra svenska lagars historia, ur ett konstvetenskapligt perspektiv där bilderna tolkas utifrån sina symboliska innebörder, ur bokhistoriskt perspektiv eller något helt annat. Nu, då detta material finns tillgängligt i digital kopia, kan det användas av många fler än tidigare, var de än sitter i världen.

insidan av främre pärmen med Johannes Buréus exlibris samt första sidan i volymen med bokstäver i rött och svart
Boken har tidigare ägts av Johan Bure (Johannes Bureus) och innehåller hans inklistrade exlibris.

Signum i våra handskriftssamlingar: B 10.
Här kan du se hela volymen i digital kopia: B 10 – Magnus Erikssons landslag och andra senmedeltida svenska lagtexter

Text: Helena Backman
Bild: Uppsala universitetsbibliotek genom Alvin

Vackert tryck från 1500-talet

Föremål 156 av 400:
Juridisk text i vackert tryck från 1500-talets början

Denna bok med juridiskt innehåll, Digestum novum, är tryckt i Paris 1535 av boktryckaren Yolande Bonhomme, verksam mellan 1522 och 1557. Yolande Bonhomme var dotter till boktryckaren  Pasquier Bonhomme, och gifte sig med boktryckaren Thielman Kerver. När hennes man dör 1522 fortsätter hon att driva boktryckeriet, och fortsätter att använda sig av sin mans boktryckarmärke, som synes på detta titelblad. det är itne svårt att förstå att hon velat fortsätta använda detta vackra märke med trädet omgivet av två enhörningar.

första sidan i volymen med bonhommes boktryckarmärke

 

Även om det nog inte är många av oss som kan ta till sig texten till fullo, är det en njutning bara att se det fina trycket. Den röda och svarta texten har tryckts var för sig. Det betyder att samma sida har tryckts två gånger i bokpressen. De två kolumnerna i mitten av sidan är själva huvudtexten, i de båda kolumnerna utmed sidorna består av tryckta kommentarer – och som synes har ytterligare anteckningar lagts till för hand. Understrykningar och noteringar i marginalen visar att texten lästs och fortsatt kommenteras.

en sida ur boken, dr en text i ett mittfält omges av text runt om. Initialerna är tryckta i rött, övrig text i svart.

Längst bak i boken har någon satt något som ser ut som personens namn. Kanske någon velat markera att boken blivit genomläst från pärm till pärm?
detalj från sista bladet i trycket, där någon gjort en signatur i bläck

Boken har hyllsignum: Obr. 73:146

Text och bild: Helena Backman

Lagningar i pergamenthandskrift

Föremål 155 av 400:
Handskrift på pergament med lagtexter

Att pergament varit ett dyrbart material är inte svårt att förstå. Beredningen av djurhudar för att få dem till ett bra underlag för präntade texter och möjliga att binda in mellan pärmar kräver sitt hantverk. Därför tog man naturligtvis tillvara alla de ark man hade att tillgå, även de som hade små skavanker.

I ett samlingsband med lagtexter, såsom delar av landslagar med mera, hittar vi exempel på lagningar i pergamentet. Att lagningarna gjorts innan texten präntats därpå framgår tydligt – ibland har lagningen betonats, såsom den lagning som fått bli en liten fisk mitt i texten.

runt en lagning ipergamentet har någon tecknat konturerna av en gäddlik fisk i rött

På andra ställen är lagningarna mer diskreta, men skrivaren har gjort halt omkring sidans oregelbundenhet. Lagningen har inte dolts, utan snarare blivit något av en utsmyckning i texten.

lagning mitt i text, där lagningen markerats med en kontur i rött

Ibland har man nog skurit till pergamentet så att den lilla lagningen naturligt hamnat i ett kantfält.

hopsytt hål i pergamentet

Men ibland har skadan varit för stor för att kunna lagas. Då får man göra det bästa av situationen, och skriva runt omkring det lilla hålet. Ett sådant här runt hål i pergament kan vara resultatet av ett insektsbett i djurhuden. Visst ger dessa små skavanker mera liv åt handskriften?

ett runt hål på ett pergamentblad. texten fortsätter runt hålet.

Handskriften har signum: B 82

Text och bild: Helena Backman

Magnus Erikssons landslag

Föremål 135 av 400:
Magnus Erikssons landslag, handskrift från ca 1430

Kring mitten av 1300-talet fick Sverige för första gången en gemensam landslag, efter att tidigare ha haft olika lagböcker för respektive landslag. Vi kan se det som ett led i att Sverige utvecklats från mindre riken till den gemensamma nation som vi är idag. Eftersom denna gemensamma lag tillkommit på uppdrag från Sveriges dåvarande kung Magnus Eriksson, har han fått ge lagen sitt namn.

Det mest iögonfallande – för den som inte är specialist inom området juridik i allmänhet eller äldre lagar i synnerhet – är de målningar som illustrerar lagbokens delar. Även för den som inte förstår det juridiska innehållet finns här något att hämta.

en kvinna i rödprickig klänning handlar av en köpman vid sitt bord

”Köpmålabalken” – en kvinna vid en köpmans bord, där han bjuder ut sina varor

Bilderna är intressanta ur många synvinklar. De visar tidens  mode, såsom spetsiga skor och snitt på kläderna. Herrarnas hosor kunde ha olika färg på respektive ben, något vi sällan ser på byxor idag. Damerna har ärmar, som blir allt vidare ju närmare handen de kommer.

en man och en kvinna delar ett arv mellan sig

”Ärvdabalken” – en bror och en syster delar upp ett arv mellan sig

Flera av illustrationerna i handskriften har dramatiska motiv, med personer som just mördar, mördas eller dör genom olycka. Handskriftens sista bild visar vad som händer en man dömd efter överträdelse mot Tjuvabalken, som är den del av lagboken som bilden illustrerar. Han har med förbundna ögon blivit hängd i en uppbyggd galge av trä.

en man med förbundna ögon har blivit hängd

”Tjuvabalken”

Fortfarande är forskningen levande kring denna handskrift, nya aspekter och kunskaper ökar vår förståelse inte bara för handskriften i sig, utan dess tillkomsthistoria och det samhälle i vilken den präntades.

Mer om handskriften kan du läsa på universitetets webbplats: Magnus Erikssons landslag

Se och läs hela handskriften i Alvin – plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturarv: Magnus Erikssons landslag

Text: Helena Backman
Foto: Uppsala universitetsbibliotek (genom Alvin)

Signum: B 68

Förordning av Valdemar II av Danmark

Föremål 35 av 400
Dansk handskrift som del av det svenska kulturarvet

Detta är ett gästinlägg skrivet av Tobias Lehtola, praktikant vid Kulturarvsavdelningen under oktober 2016:

Under medeltiden, med ett kort undantag på 1300-talet tillhörde Skåne Danmark. Från den danska tiden finns det dokument bevarade från Skåne.

I en papperscodex som tillhört den Lidénska samlingen, bunden i ett skinnband från 1500-talet, återfinns en avskrift av en handskrift av kung Valdemar II av Danmark, känd som Valdemar Sejr (1170-1241, kung 1202-1241). Handskriften ”Konung Valdemars handfestenning eller Recess” är en förordning utfärdad av den danske kungen till befolkningen i Skåne, en förordning som förbjuder bruket av järnbörd som bevisföring vid brottsmål på tinget.

Järnbörd användes som bevisföring vid grova brott. Detta innebar att någons skuld eller oskuld prövades genom gudsdom, det vill säga att den misstänkte prövades på ett sätt där ett gudomligt ingripande uppfattades fälla avgörandet. Den misstänkte skulle antingen bära glödande järn på blottade armar eller gå ett antal steg över glödande järn. Om den misstänkte fick brännskador, ansågs personen skyldig, om inte, var det Guds tecken på att personen var oskyldig. Järnbörd förbjöds som bevisform av den katolska kyrkan under det fjärde Laterankonciliet 1215, och kort tid därefter utfärdade kung Valdemar av Danmark förordningen om förbud av järnbörd som bevisform. I Sverige förbjöds järnbörd först några decennier senare, under Birger Jarls tid vid makten.

Handskriftens första sida

Handskriften inleds med kung Valdemars hälsning till befolkningen i Skåne, och med kungens bud om att han, efter ett påvligt dekret om att järnbörd inte fick brukas bland kristna, beslutat att ersätta bruket av järnbörd med annan form av bevisföring. Kungen och hans råd hade därför tagit fram nya stadgar för bevisföring, allt för befolkningens rättssäkerhet.

Kung Valdemar hade beslutat att ersätta järnbörden med edgång inför nämnd på häradsting. Handskriften beskriver sedan hur processen kring edgång ska gå till vid olika brottsmål.

  • Stöld: Den misstänkte skulle tilltalas på häradsting. På nästa ting skulle käranden utse femton män från häradet, av vilka den tilltalade skulle välja bort tre. Inför de tolv nämndemännen, skulle den misstänkte femton dagar efter det andra tinget, försvara sin sak. De tolv skulle med ned inför Gud, döma eller fria den åtalade, dock varken till mer eller mindre än ett halv marks värde. Om käranden anklagar honom för mer än vad den misstänkte gjort, skulle den anklagade dömas oskyldig och käranden skulle på grund av sin visade girighet, förlora både målet och det som faktiskt blivit stulet. Men blev den åtalade funnen skyldig och fälld, då skulle han återlämna det stulna och böta det tredubbla av det stulnas värde, av vilka två tredjedelar till käranden och en tredjedel till kungen Åtal kunde ske året runt, men inte under veckan före eller efter påsk, under pingstveckan eller mellan juldagen och trettondagen.
  • Om domarna var oeniga, skulle majoritetens dom vara avgörande. Blev utslaget lika, skulle man ta in sex nya nämndemän. Men skulle det likväl bli lika, då skulle man välja in tre nya nämndemän, och majoritetens dom fällde utslaget. Blir han så dömd på det tredje utslaget, skulle han dömas till galgen.
  • Om någon tillfogat någon skada, skulle tingsprocessen ske på samma sätt som vid tjuvnad, med den skillnaden att man skulle utse två vittnen och de som ska döma skulle väljas på sockenstämman vid kyrkan. För mandråp skulle man åtalas vid landstinget. Processen skulle ske på liknande sätt som vid tjuvnad vid val av nämndemän. På den femtonde dagen efter det andra landstinget skulle domen fällas. Dråp kunde ses på två sätt, om den anklagades dråp ansågs saklöst, skulle han dömas fredlös. Men om dråpet varit en rättmätig hämnd, då skulle han dömas till böter. Dråpanklagelser kunde dock inte kastas på person efter person. Hade tre män blivit anklagade, skulle den av dem som var skyldig dömas till bannlysning.
  • Dömdes han oskyldig och ville anklaga en annan man för dådet, skulle han svärja detta med tolv edgångsmän från sin släkt och det samma gäller den nye dråpanklagade.
  • Den som anklagas för ”herreverck” (härverk?) mot kvinnor, det vill säga överfall av ett eller annat slag, skulle den tilltalade värja sig med tolv edgångsmän från sin släkt. Anklagades han för herreverck av annat slag, exempelvis gods, skulle han värja sig med en nämnd som utses vid kyrkan.
  • Vid rättstvister skulle konungens befallningshavare, utse en tolvmannanämnd för att lösa tvisten. Men om ombudsmannen är part i målet, då ska en av de bästa bönderna i trakten, utse tolv man att lösa tvisten.

avslutande text i handskriften

Skulle ett mål föras inför konungens ting skulle det ske genom stämning. Kallelsen till tings skulle ske på den kallades farstubro i grannars åsyn eller på den plats där den kallade befann sig. Hörsammade han inte kallelsen fick han böta för varje obesvarad kallelse, både till kungen och käranden. Men kommer han på den andra, och genom egen ed och sex mans ed kan bedyra att han inte fått en tidigare kallelse, skulle han inte lastas för det. Men skulle han inte dyka upp på den andra kallelsen, så skulle han lagligen anses ha nekat två kallelser och han ska kallas en tredje gång. Dyker han inte upp då, då ska han böta tre marker till käranden och nio marker till kungen, och kallas en fjärde gång. Om den kallade inte kommer, blir han lagsökt inte bara för målet utan även för varje obesvarad kallelse. Om han aldrig dyker upp, och är anklagad för grova brott, blir han genast dömd fredlös- Men gäller det tvister om jord, skulder eller andra krav, då ska han ta domsbrev över talan.

Om någon ville lagsöka någon inför kungen, skulle han ha två vittnen för varje mål. Om den som kallats anger att han var sjuk då han kallades, ska han ha två vittnens ed på det. Då fick han en dags uppskov, men var han då fortfarande sjuk, skulle han skicka en man med fullmakt att tala i hans ställe, om inte, så skulle han lagsökas på samma villkor som en frisk man. Blev en kvinna kallad inför kungens ting, så skulle hon skaffa sig en talesperson som kunde tala för henne. Han skulle då kallas från sin gård och dök han inte upp blev han lagsökt.

Vilket år förordningen utfärdades är inte helt klart, men det bör enligt handskriften inte ha skett långt efter påvens uttalade förbud mot järnbörd, vid Laterankonciliet 1215.

Handskriften har signum B 11.

Text och bild: Tobias Lehtola