400

Uppsala universitetsbibliotek 400 år

Månad: september 2017

Dietråd på 1800-talet

Föremål 131 av 400:
Häfte med dietråd från 1800-talet

Dagstidningar och veckopress säljer lösnummer genom att skriva om nyaste hälsosamma dieterna för den som vill minska i vikt eller bygga upp sin kropp. Ett häfte med titeln Att förekomma och bota besvärande fetma äfvensom öfverdrifven magerhet, efter fysiologiska, kemiska, dietetiska och medicinska föreskrifter … av en Fr. Händel, baserad på råd av en dr Dancel och översatt från tyskan, visar att detta är ett ämne som intresserade även förr. Häftet är utgivet på Sigfrid Flodins förlag i Stockholm i mitten av 1800-talet, och vill visa de nya rönen om hur man bäst går ned eller upp i vikt.

Det framgår i texten att Händel förespråkar en balanserad kost för viktnedgång, med ett inte alltför stort intag kött, men heller inte uteslutande vegetariskt. Händel skulle därför inte varit någon förespråkare av dagens LCHF-kost eller vegetarianism.

ett uppslag i häftet

Händel ger även råd kring motion och rörelse, och däribland sådana som inte brukar finnas med i dagens hälsospalter. Här något att betänka om ridning, om man vill öka på sin kroppsmassa: ”Övningar till häst hindra sålunda korpulens och måste undvikas av dem, som önska bliva feta; åtminstone måste de välja en mycket sedlig häst och rida i skritt.”

ett uppslag med text

Men redan i förordet kommer Händel in på detta att önskad storlek ligger i betraktarens öga, och varierar mellan tid och plats. Huvudsaken då liksom nu är att trivas i sin kropp.

Detta häfte återfinns i Westins boksamling, om vilken finns mer att läsa på universitetsbibliotekets webbplats: Westins boksamling

Text och bild: Helena Backman

 

 

Portolankarta från 1400-talets andra hälft

Föremål 130 av 400:
Portolankarta från 1400-talets andra hälft

Dagens föremål är en handmålad karta på pergament över Medelhavet, Svarta havet och den europeiska västkusten upp mot de brittiska öarna. Med kartans hjälp kan du ta dig sjövägen från Kairo till Dublin. Kartan är en så kallad portolan, vilket kommer från det italienska ordet portolano som betyder hamn. Namnen på hamnarna runt kustlinjerna ligger tätt, skrivna i rött eller brunt bläck.

Portolaner var något av en föregångare till dagens sjökort. Just denna karta har måtten 64 x 105 cm, hanterlig att ha ,med på resa.  Detta sätt att mäta och avbilda fungerar endast för så här relativt små ytor – för kartor för navigation över de stora världshaven ställer jordens rundning till det, och det kräver andra lösningar för en fungerande projektion.

hela den handritade portrolankartan, som visar konturerna av medelhavet, utmärkt med kompassriktningar och namnen på hamnarna utsatt

Kartan i sin helhet sträcker sig från Brittiska öarna i väst till Svarta havet i öst

närbild på brittiska öarna

Brittiska öarna i närbild

Kartan hittar du i högupplöst version i Alvin – plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturarv: Portolankarta

Signum för portolankartan: KoB E 13

Text: Helena Backman
Bild: Uppsala universitetsbibliotek (genom Alvin)

Färgprover på tyg

Föremål 129 av 400:
Färgprover på tyg från 1700-talet

När du tänker på handskriftssamlingar, kanske du främst tänker på mer eller mindre personliga papper, brev och fotografier. I en del arkiv här på universitetsbiblioteket finns material som visar vad enskilda forskare undersökt och ibland även efterlämnade prover. Bland kemisten Torbern Bergmans efterlämnade arkivmaterial, i en kapsel märkt ”Bergsvetenskap och kemisk teknologi”, finner vi en mängd färgprover på tyg bland anteckningar om färgkonsten.

tre uppslagna pappersark med fastlimmade tygprover i olika färger

Torbern Bergman (1735-1784) har jämte dessa prover lämnat efter sig en brevväxling med industrimannen Patrick Alströmer (1733-1804) kring just färgning. Patrick Alströmer hade tagit över de industrier kring väveri och annan textil som hans far, Jonas Alströmer, grundat i Alingsås. Genom en eldsvåda år 1779 förstördes dock en stor del av de kvarvarande anläggningarna som hans far startat upp.

pappersark med färgprover i röda nyanser

Jonas Alströmer hade på sin tid aktivt försökt få fram bra råvaror för sin industri. Exempelvis hade han importerat får och utvecklat en fåravel för att kunna producera god ull här i Sverige till sina spinnerier. En annan import var den av olika färgväxter från Nederländerna, vilka han planterade på sina gårdar för att kunna producera färg till sin tygproduktion. Sonen Patrick tycks alltså gått i sin fars fotspår även vad gäller produktutveckling när han skriver till Torbern Bergman om just tygfärgning.

pappersark med färgprover i blå nyanser

Proverna kan ses  som något av konstverk i sig med alla sina nyanser, monterade på sina pappersark från 1700-talet.

Kapseln med dessa prover har signum: D 1461

Text och bild: Helena Backman

The Pantegni’s Progress

The Pantegni’s Progress: A Lost Encyclopedia Emerges from Fragments in the Uppsala University Library

by Monica H. Green, Arizona State University

Svensk version

Water Damage

In the 11th century, Europe witnessed the first of what would be several programs of translating Arabic science and medicine into Latin. When these works were imported into their new cultural milieu, their survival hinged on single hand-written copies, first of the original text in Arabic, and then of those first drafts of the translator’s Latin version. When a native North African, Constantine, arrived in Italy in the mid-1070s, he brought with him a cache of Arabic medical books that had never been seen before on the northern shores of the Mediterranean outside of Islamic Spain. Constantine, who soon became a monk at the Benedictine motherhouse of Monte Cassino, would spend the rest of his life translating these Arabic medical books into Latin.

But with one of his works, which he called the Pantegni—the Complete Art of Medicine—something happened that would frustrate his ambitions. The Pantegni was a large medical encyclopedia in two parts, originally composed by a Persian physician, ‘Ali ibn al-‘Abbas al-Majusi (d. ca. 982). The first part, in 10 books, addressed the theoretical aspects of medicine: basic elemental theory and physiology, anatomy, the causes of disease. The second part, which was also supposed to be in 10 books, addressed practice: how to maintain health (Book I), basic properties of pharmaceutical ingredients (Book II), fevers (Book III), general conditions of the body like leprosy (Book IV), diseases of the individual parts of the body, in head-to-toe order (Books V-VIII), surgery (Book IX), and compound medicines (Book X).

Constantine clearly had planned to translate the whole of the Pantegni, but as he was approaching the Italian shore, his ship was hit by a severe storm. The better part of the Practica was ruined. In the earliest manuscripts, we find only Books I, the first part of II, and, sometimes, the first third of Book IX. Constantine’s original copy of the Arabic text would have been written on either parchment or paper, since both materials were used in North Africa at this time. Paper (made of linen rag) would have been new in mainland Italy, however, so working with it may have been a particular challenge.

But Constantine persisted. A late 12th-century copy of the Pantegni, Practica in Uppsala University Library opens (fig. 1) with Books I and II, listed together as if they constituted a single book. But in fact, the Uppsala manuscript has more. Although somewhat cryptic, the Uppsala manuscript shows not simply an ambition to reconstruct the damaged text, which was partially successful, but traces of the compiler’s plans to add additional material.

part of manuscript

fig. 1: Uppsala, Universitätsbibliothek, MS C 586, f. 81r (detail): the Table of Contents to Pantegni, Practica, Books I-II. This is the text on the regimen to maintain health.

“Notes to the Editor”

The historical clues embedded in the Uppsala manuscript are revealed by comparing it to others from the same time period. Below, in the table, are the contents of five manuscripts that document the process of planning the Practica’s completion. The first two, dating from the mid-12th century and now in libraries in Berlin and Oxford, present additional books that Constantine was able to salvage, apparently, from his water-damaged copy of al-Majusi’s Arabic original: Book VI, on diseases of the chest, and the better part of Book VII, on diseases of the abdomen. The Oxford manuscript also has the portion of the surgery, Book IX, that Constantine originally translated, which is documented in other, earlier copies of the Pantegni.

Table 1. Comparison of Manuscripts Documenting the Attempted Completion of the Pantegni, Practica

Pantegni, Practica Berlin, MS lat. qu. 303a, s. xii med. Oxford, Pembroke MS 10, s. xii med. Uppsala C 586, part 2, s. xii ex. Munich, Clm 381, part 2 (ff. 89-156), s. xiii in. Vatican, Pal. lat. 1304, part 5, s. xii ex.
I: regimen of health X X X
IIa: “on testing medicine” (De probanda medicina) X X X
IIb: [De simplici medicina] [added by later hand: De simplici medicina]
IIc: [De gradibus] X (1st sentence) X (1st sentence) De gradibus (complete)
III: on fevers and apostemes [chapters on fevers, frenzy] [chapters on fevers, frenzy] [chapters on fevers] (following quire lost)
IV: diseases of the exterior of the body
V: diseases of the interior of the body (head)
VI: diseases of the respiratory organs X X X X
VII: diseases of the gastro-intestinal organs X X X
VIII: diseases of the genitals and legs
IX: surgery X (added by later hand)
X: antidotary (book of compound medicines)
Other contents: Alexander of Tralles, Practica Masha’allah (“Messehalah”), Epistola in rebus eclipsis (tr. John of Seville and Limia, preface only); Liber flebothomiȩ (incomplete) Tereoperica (Book I only) Muscio, Gynaecia (and other texts added by later hands)

 

So, Constantine was able to salvage portions of five of the ten books of the Practica after all. Half way there! The Uppsala manuscript, together with a similar one now in the State Library in Munich, then move beyond those of Berlin and Oxford, and show what the compiler planned to do next. And that was to go back and finish the still incomplete Book II, on medicinal substances. In both the Munich and Uppsala manuscripts, after the end of the portion of Book II of the Practica on “proving” medicines (describing the principal effects of medicines), there are three sentences forming the transition between the old material and the new:

“Hic autem finitur disputatio nostra de uniuersali uirtute simplicis medicine. ||

Est itaque incipienda singularum medicinarum disputatio de natura et ui et proprietate. ||

Quoniam disputationem simplicis medicine universaliter prout ratio postulavit, explevimus restat ut ordo de unaqua sequitur specie singulariter et cetera”

(Here ends our discussion of the universal power of simple [uncompounded] medicines. ||

And thus the discussion of individual medicines should begin, concerning the nature and power and character of them. ||

Because the general discussion of simple medicines depends on the types being used, it remains for us to explain each kind [of medicine] in turn, et cetera).

The first two sentences come from the original version of Book II. The sentence “Hic autem finitur …” (Here ends our discussion …) closes the De probanda medicina, which addressed the general characteristics of drugs. The next sentence, “Est itaque incipienda …” (And thus the discussion of individual medicines should begin …) clearly signals the next part of the text. But there was no “next part” in the earliest manuscripts of the Pantegni Practica. That’s what had been lost. Yet the editor or scribe had reason to believe it might yet be retrieved. In these earliest manuscripts, this sentence ended with two additional words: deo adiuvante, “God willing.”

What was that next section on individual medicines supposed to be? In al-Majusi’s Arabic original, that next section was called “On Simple Medicines.” Whereas the first section describes medicines by types (expectorants, laxatives, etc.), this second section described each drug individually (aloe, roses, zedoar). To replace it, the editor planned to use Constantine’s translation of a work called De gradibus (On the Degrees of Medicines) by Ibn al-Jazzar (d. 979), a physician in North Africa. And so, we find here in our Uppsala and Munich manuscripts, as our third sentence, “Quoniam disputationem …” (Because the general discussion …), the opening words Ibn al-Jazzar’s De gradibus (On the Degrees of Medicines).

But where was the rest of the text? That “et cetera” at the end of the third sentence was meant to flag, “and we’ll put in the rest of this later.” Yet it seems that “later” never came. Just as we use Post-It notes to flag where we plan to put new sections in our writing projects, so medieval writers used temporary notes, small scraps of parchment called schedulae, for notes that weren’t going to be immediately erased. But while the original compiler might know what those little notes meant, the scribe writing out a fair copy might not.

The initial scribe’s confusion can be seen in another part of the textual tradition. In several other manuscripts from this period—including one now in Bamberg, which captures the work of a mid-12th-century monk at Hildesheim named Northungus, and also the Codex Gigas (or “Devil’s Bible”) in Stockholm, the largest medieval manuscript in the world—we find the full prologue of the De gradibus. But still, the rest of the text is missing. Our Uppsala scribe, making his copy as much as a century after the “Post-It” note for the De gradibus had been placed, doesn’t seem to notice the error.

 Completing the Pantegni Practica

The place-marker for the De gradibus in the Uppsala and Munich manuscripts is followed by three short chapters on fevers, classified by their cyclicity: quotidian (daily), tertian (every other day), and quartan (every third day). Fevers were supposed to be treated in Book III of the Practica. Then comes a paragraph on frenzy, a topic that would be treated in Book VI of the Practica. Again, as with the excerpt from the De gradibus, it seems that these four brief chapters were placed in original exemplar copied at Monte Cassino as place-markers: signaling what the next section of the text was supposed to address. Interestingly, this sequence of chapters, grouped as if they were a unified text, is also found in Berlin lat. qu. 198, an odd manuscript made in France or Spain in the year 1131/32 that gathers together excerpts from a variety of different texts on medicine and the duties of running a rural estate. It, too, seems to have a lineage connecting directly to Monte Cassino.

The poor scribe copying out Constantine’s chaotic draft can, in the end, be forgiven, since from this point on, as reflected in the Uppsala and Munich manuscripts, he was copying Constantine’s original work as it had been intended. The chapter that follows on lesions of the throat (De apostemate in faucibus, fig. 2) opens Book VI of the Practica, on diseases of the neck and chest, showing that the full plan of a reconstructed Practica was taking shape.

detail of manuscript

fig. 2: Uppsala, Universitätsbibliothek, MS C 586, f. 130r, detail: transition between chapter on frenzy and first chapter of Book VI of Pantegni, Practica on lesions in the throat.

But the Uppsala scribe was, alas, himself dealing with a defective exemplar. In the Munich manuscript—and, indeed, in the Berlin and Oxford manuscripts we mentioned earlier—the whole of Book VI but also much of Book VII, on conditions of the digestive organs, had been copied. Our Uppsala scribe cut off his transcription of Book VI in the middle of chapter VI.6, in the chapter on harshness of the voice, signaling that he thought the text complete there. He ends with the bold words: Explicit liber Pantegni de Regimento Sanitatis (Here ends the Book Pantegni on the Regimen of Health, fig. 3).

detail of manuscript

fig. 3: Uppsala, Universitätsbibliothek, MS C 586, f. 132v, detail: colophon ending the Practica, Pantegni. In fact, the text breaks off here abruptly in the middle of Book VI, chapter 6.

Making Sense of Scraps

A modern scholar editing the Pantegni, looking for the “correct” form of the texts, would look at the Uppsala manuscript, declare it defective, and then just set it aside. For the historian, however, these “defects” tell a story. Why was the Pantegni, Practica allowed to leave Constantine’s desk in such an incomplete state? Perhaps the answer is simply that he died—leaving a copy unfinished on his desk, with no one to explain to the poor scribe that those schedulae were reminders to finish fleshing out the text, and not the main text itself.

Our story of the reconstruction of the Pantegni Practica doesn’t end here. Another manuscript from the late 12th century, now in the Vatican, preserves some remnants of the patchwork Practica, but here, the whole text of the De gradibus is present. Then, remarkably, another editor several decades later discovered a text that for the past century had been virtually unknown. This was Constantine’s translation of the De simplici medicina (On simple drugs)yes, that second half of al-Majusi’s original Book II that had previously been given up for lost! Somehow, miraculously, Constantine had been able to repair the damaged copy from the shipwreck, or obtain a new one. By the time we get into the middle of the 13th century, a whole ten-book version of the Practica has been patched together, using selections from Constantine the African’s other works to make up for all the other material that couldn’t be recovered.

The discovery of the text of the Practica of the Pantegni in Uppsala C 586, precisely because it is incomplete, helps us reconstruct something more about what Constantine and his assistants were doing at Monte Cassino. They recognized how much wisdom was contained in al-Majusi’s original Arabic text, and they went to extraordinary lengths to reconstruct the lost or damaged text. That a record of that labor should now be found in a university library in Sweden is testimony to the far-reaching impact this monk from North Africa had.

Further Reading:

Constantine the African is a figure about whom we still have a lot to learn. The following studies can tell you more about his major work, the Pantegni, about the context of Monte Cassino in the 11th century, and about the larger context of learned medicine in the “long 12th century” in western Europe.

Charles Burnett and Danielle Jacquart, eds., Constantine the African and ‘Ali ibn al-Abbas al-Magusi: The ‘Pantegni’ and Related Texts. Studies in Ancient Medicine 10.  Leiden:  Brill, 1994.

Monica H. Green, “Medical Books,” in The European Book in the Long Twelfth Century, ed. Erik Kwakkel and Rodney Thomson (Cambridge: Cambridge University Press, in press).

Monica H. Green, “Rethinking the Manuscript Basis of Salvatore De Renzi’s Collectio Salernitana: The Corpus of Medical Writings in the ‘Long’ Twelfth Century,” in La ‘Collectio Salernitana’ di Salvatore De Renzi, ed. Danielle Jacquart and Agostino Paravicini Bagliani, Edizione Nazionale ‘La Scuola medica Salernitana’, 3 (Florence: SISMEL/Edizioni del Galluzzo, 2008), 15-60

Monica H. Green, “Salvage from an Eleventh-Century Shipwreck: Lost Sections of an Arabic Medical Encyclopedia Discovered in Pembroke College, Oxford,” Pembroke College, Oxford, blog post, 02 December 2015, http://www.pmb.ox.ac.uk/Green.

Francis Newton, The Scriptorium and Library at Monte Cassino, 1058-1109 (Cambridge: Cambridge University Press, 1999).

 

Monica H. Green
Arizona State University
monica.green@asu.edu

Pantegni växer fram

Föremål 128 av 400:
Handskriftsfragment av Pantegi, Practica i Uppsala universitetsbibliotek.

Dagens föremål är ett handskriftsfragment, det vill säga en ofullständig text, på Uppsala universitetsbibliotek, som tillsammans med andra fragment bevarade i europeiska samlingar tillsammans visar på en texts tillkomsthistoria under handskriftstiden. Professor Monica H. Green, Arizona State University, redogör här för sitt arbete med att spåra denna historia.

Version in English

Pantegni’s tillkomstprocess – en förlorad encyklopedi framträder ur handskriftsfragment i Uppsala universitetsbibliotek

av Monica H. Green, Arizona State University (översättning från engelska)

Vattenskada

På 1000-talet fick Europa skåda det första av vad som skulle komma att bli åtskilliga översättningsprojekt av arabisk vetenskap och medicin till latin. När de arabiska verken importerades till denna nya kulturell miljö, hängde deras överlevnad på enstaka handskrivna kopior: först kopian av originaltexten på arabiska, därefter på de första utkasten till översättarens latinska version. När Constantinus, född i Nordafrika, anlände till Italien i mitten av 1070-talet, hade han med sig en bunt arabiska böcker som inte varit kända förut på Medelhavets norra kust utanför det islamska Spanien. Constantinus, som snart komma att inträda vid benediktinernas moderkloster Monte Cassino och bli munk där, skulle komma att ägna resten av sitt liv att översätta dessa arabiska medicinska böcker till latin.

Med ett av dessa arbeten, som han kallade Pantegni – Den medicinska konsten i sin helhet— hände dock något som skulle gäcka hans ambition. Pantegni var en stor medicinsk encyklopedi i två delar, ursprungligen sammanställd av en persisk läkare, ‘Ali ibn al-‘Abbas al-Majusi (d. ca. 982). Den första delens tio böcker avhandlade medicinens teoretiska aspekter: grundläggande teori och fysiologi, anatomi och sjukdomars orsaker. Den andra delen, Practica, som också ursprungligen bestod av tio böcker, avhandlade den medicinska praktiken: hur man skulle bibehålla god hälsa (bok I), de grundläggande egenskaperna hos farmaceutiska ingredienser (bok II), febrar (bok III), kroppsliga generella sjukdomstillstånd som lepra (bok IV), sjukdomar i särskilda delar av kroppen, ordnade från huvud till tå (bok V-VIII), kirurgi (bok IX), och sammansatta mediciner (bok X).

Det är tydligt att Constantinus hade planerat att översätta hela Pantegni, men när hans fartyg närmade sig den italienska kusten, råkade den hamna i en hård storm. Större delen av del två av Pantegni, den del som kallas Practica, förstördes. I de tidigaste handskriftskopiorna av Practica finner vi bara bok I, första delen av bok II och ibland, första tredjedelen av bok IX. Constantinus ursprungliga kopia av den arabiska texten bör ha varit skriven på antingen pergament eller papper, eftersom dessa skrivmaterial var i bruk I Nordafrika vid denna tid. Papper (gjort av linnelump) var dock sannolikt en nyhet på Italiens fastland, så att arbeta med detta material bör ha utgjort en särskild utmaning.

Men Constantinus gav inte upp. En sen 1100-tals-kopia av Practica-delen av Pantegni, som finns i Uppsala universitetsbibliotek (fig. 1) börjar med de enskilda kapitlen i bok I och II. I innehållsförteckningen listas dessa kapitel direkt efter varandra, som om de utgjorde en enda gemensam bok. Men uppsalahandskriften är annorlunda också på andra sätt (övers. av ’has more’). Även om det tar lite tid att lista ut (somewhat cryptic), visar Uppsalahandskriften inte bara på en ambition hos skrivaren att rekonstruera den förlorade texten, något som delvis lyckades, utan den ger också en bild av hur sammanställaren Constantinus planerade att lägga till ytterligare material.

del av handskrift

fig. 1: Uppsala universitetsbibliotek, MS C 586, f. 81r (detalj): Innehållsförteckningen till Pantegni’s Practica-del, bok I-II. Denna text handlar om hur man ska bibehålla god hälsa.

“Instruktioner till redaktören”

De historiska ledtrådar som finns i Uppsalahandskriften framträder när man jämför den med andra kopior av texten från samma period. Nedan, i tabellen, ser vi innehållet i fem handskriftskopior som visar hur planen att göra Practica fullständig såg ut. De två första handskrifterna, från mitten av 1100-talet, nu i bibliotek i Berlin och Oxford, återger ytterligare böcker av Practica som Constantinus uppenbarligen kunnat rädda från sin vattenskadade kopia av al-Majusis arabiska original: Bok VI, om sjukdomar i bröstet, och den större delen av bok VII, om sjukdomar i buken. Oxfordhandskriften har också den del av kirurgi-kapitlet, bok IX, som Constantinus ursprungligen översatte, som också finns i andra, tidigare kopior av Pantegni.

Tabell 1. Jämförelse av handskrifter som visar på hur man försökt göra Practica-delen av Pantegni fullständig

Practica-delen av Pantegni
Berlin, MS lat. qu. 303a, mitten av 1100-talet
Oxford, Pembroke MS 10, mitten av 1100-talet
Uppsala C 586, part 2, slutet av 1100-talet
München, Clm 381, part 2 (ff. 89-156), början av 1200-talet
Vatikanen, Pal. lat. 1304, part 5, slutet av 1100-talet
I: Om bibehållande av god hälsa X X X
IIa: “Om att pröva mediciner” (De probanda medicina) X X X
IIb: [De simplici medicina] [tillagt av en senare hand: De simplici medicina]
IIc: [De gradibus] X (första meningen) X (första meningen) De gradibus (fullständig)
III: Om febrar och bölder [kapitel rörande febrar, förvirring] [kapitel rörande febrar, förvirring] [kapitel rörande febrar] (det lägg som skulle följa därefter saknas)
IV: Kroppens utvärtes sjukdomar
V: Kroppens invärtes sjukdomar (huvudet)
VI: Andningsorganens sjukdomar X X X X
VII: Matsmältningsorganens sjukdomar X X X
VIII: Genitaliernas och benens sjukdomar
IX: Kirurgi X (tillagt av senare hand)
X: Antidoter (sammansatta mediciner)
Övrigt material: Alexander av Tralles, Practica Masha’allah (“Messehalah”), Epistola in rebus eclipsis (tr. John av Seville och Limia, endast förord); Liber flebothomiȩ (ofullständig) Tereoperica (endast bok I) Muscio, Gynaecia (och andra texter tillagda av senare händer)

Constantinus lyckades alltså ändå rädda delar av fem av Practicas tio böcker. Halvvägs till målet! Uppsalahandskriften och en liknande handskrift som nu finns i Bayerische Staatsbibliothek i München, tar det hela längre jämfört med berlin- och oxfordhandskrifterna, och visar på nästa steg i sammanställarens plan. Det var att gå tillbaka och färdigställa den ännu ofullständiga bok II, ”Om att pröva mediciner” (som beskriver den allmänna verkan hos mediciner). I både münchen- och uppsalahandskrifterna följer efter slutet på denna del tre meningar som utgör övergången mellan det äldre materialet och det nyare:

“Hic autem finitur disputatio nostra de uniuersali uirtute simplicis medicine. ||

(Här slutar vår diskussion om den allmänna verkan hos enkla  mediciner)

Est itaque incipienda singularum medicinarum disputatio de natura et ui et proprietate ||

(Och så ska alltså diskussionen om de individuella medicinerna ta vid, den som gäller dessas olika natur, verkan och karaktär)

Quoniam disputationem simplicis medicine universaliter prout ratio postulavit, explevimus restat ut ordo de unaqua sequitur specie singulariter et cetera”

(Eftersom den allmänna diskussionen rörande enkla mediciner beror av de olika typer som används, återstår för oss att beskriva varje slag [av medicin] i tur och ordning, och så vidare).

De två första meningarna kommer från den ursprungliga versionen av Practicas bok II. Meningen “Hic autem finitur disputatio nostra…” (Här slutar vår diskussion …) avslutar bok II, De probanda medicina, som avhandlade allmän verkan hos mediciner. Nästa mening, “Est itaque incipienda singularum medicinarum disputatio…” (Och så ska alltså diskussionen om de individuella medicinerna ta vid …) markerar klart att nästa del av texten ska följa. Men det fanns ingen “nästa del” i de tidigaste handskrifterna av Practica-delen av Pantegni. Det var det som hade gått förlorat. Men sammanställaren eller skrivaren hade anledning att tro att den fortfarande kunde återfinnas. I dessa tidigaste handskrifter avslutades denna mening med orden deo adiuvante, “Om Gud vill.”

Vilken text om de individuella medicinerna skulle då följa, enligt planen? I al-Majusi’s arabiska original, som vi har tillgång till idag, kallades den följande texten “Om enkla mediciner” Medan den första avdelningen, De probanda medicina, beskriver mediciner efter verkan (slemlösande, laxerande o s v), beskriver denna andra avdelning varje medicinalväxt för sig (aloe, ros, sittver). Som en ersättning för ”Om enkla mediciner” planerade sammanställaren använda Constantinus’ översättning av ett annat verk, kallat De gradibus (Om medicinens grader) av Ibn al-Jazzar (d. 979), en annan nordafrikansk läkare. Alltså finner vi i Uppsala- och münchenhandskrifterna på denna plats, som den tredje meningen, “Quoniam disputationem simplicis medicine…” (Eftersom den allmänna diskussionen rörande enkla mediciner …), just de ord som inleder Ibn al-Jazzar’s De gradibus (Om medicinens grader).

Men vad hände med resten av texten? Det där ”och så vidare” i slutet av tredje meningen var ju tänkt att signalera ”och vi placerar in resten senare”. Det ser dock ut som om ”senare” aldrig blev av. Precis som vi använder post-it-lappar för att markera var vi tänker göra tillägg till en text vi skriver på, så använde också medeltida skrivare tillfälliga markörer, små pergamentremsor som kallas schedulae, med de anteckningar som skulle läggas till senare. Men fastän det var tydligt för den som gjorde notiserna hur anteckningarna var tänkta att infogas, kunde det hända att den skrivare som skulle renskriva texten inte förstod det.

Den första avskrivarens tvekan blir synlig i en annan gren av text-traditionen. I flera andra handskrifter av texten skrivna samma period – inklusive en som nu finns i Bamberg, (av Northungus’ hand, en munk verksam i Hildesheim vid mitten av 1100-talet), och också en i Codex Gigas (eller Djävulsbibeln, i Stockholm, världens största handskriftsvolym) — återfinner vi hela prologen till De gradibus. Men även där saknas själva brödtexten.

Fullbordandet av Practica-delen av Pantegni

Skrivaren av uppsalahandskriften, som gjorde sin kopia av texten så sent som ett sekel efter att “post-it”-lappen för De gradibus hade lagts in, tycks inte ha sett att något saknades. I uppsala- och münchenhandskrifterna följs platsmarkören för De gradibus av tre korta kapitel om febrar, som ordnas efter hur ofta de återkommer: daglig, tredjedags- och fjärdedags-. Febrar skulle egentligen ha avhandlats i Practica-delens bok III. Därefter kommer ett stycke om vansinne, ett ämne som skulle ha avhandlats i bok VI av Practica. Återigen, precis som med utdraget ur De gradibus, verkar det som att dessa fyra korta avsnitt fungerade som platsmarkörer i ett ursprungligt handskriftsexemplar i Monte Cassino, markörer som skulle signalera vad det följande avsnittet skulle avhandla. Intressant nog återfinner man samma följd av avsnitt, sammanställda som om de var ett enda sammanhållet textavsnitt, också i Berlin lat. qu. 198, en udda handskrift gjord i Frankrike eller Spanien år 1131/32. Den handskriften blandar utdrag från flera olika medicinska texter med texter om hur man sköter ett lantgods. Handskriften tycks också ha kopplingar till Monte Cassino.

Den stackars skrivaren som hade till uppgift att renskriva Constantinus svårtolkade utkast må, så här i efterhand, förlåtas, eftersom han från denna plats i texten och framöver, som det ser ut utifrån uppsala- och münchenhandskrifterna, kopierade Constantinus ursprungliga översättning så som det var tänkt. Det kapitel som följer på avsnittet om halsbölder (De apostemate in faucibus, fig. 2) utgör början av Practica’s bok VI, som handlar om nackens och bröstets sjukdomar, något som visar på hur en fullständig plan för rekonstruktionen av Practica utarbetades.

detalj av handskrift

fig. 2: Uppsala, Universitetsbibliotek, MS C 586, f. 130r, detalj: övergång mellan avsnittet ”Om vansinne” och första kapitlet av Practicas bok VI, ”Om halsbölder”.

Men oturligt nog var den förlaga som skrivaren av uppsalahandskriften hade att följa i sig själv ofullständig. I münchenhandskriften—och, faktiskt, också i berlin- och oxfordhandskrifterna som vi nämnde tidigare—fanns hela bok VI, och också mycket av bok VII, ”Om problem med matsmältningsorganen”, med. Skrivaren av uppsalahandskriften avslutade dock sin avskrift av bok VI mitt i kapitel 6, ett kapitel som avhandlar heshet. Han gör också tydligt att han ansåg att texten slutade här. Han avslutar nämligen sin text med de storstilade orden: Explicit liber Pantegni de Regimento Sanitatis (Här slutar boken Pantegni om hur man sköter hälsan, fig. 3).

detail of manuscript

fig. 3: Uppsala, Universitetsbibliotek, MS C 586, f. 132v, detalj: kolofon som avslutar Practica-delen av Pantegni. I själva verket är texten abrupt avhuggen i mitten av bok VI, kapitel 6.

Att få något sammanhang utifrån små stycken

En nutida utgivare av Pantegni, som letar efter den “rätta” versionen av texten, skulle titta på uppsalahandskriften, bedöma den vara ofullständig, och sedan lägga den åt sidan. För historikern, däremot, har dessa ”ofullständigheter” något att berätta. Hur kunde Practica-delen av Pantegni tillåtas lämna Constantinus’ skrivbord i ett så ofullständigt skick? Svaret kanske helt enkelt är att han dog—lämnande efter sig en halvfärdig kopia på sitt bord, och ingen som kunde förklara för den stackars person som satts att renskriva texten, att de där små textraderna var minnesnotiser som skulle vara till hjälp för att fylla på med text, och att de inte utgjorde själva brödtexten.

Berättelsen om hur Pantegni’s Practica-del återskapades slutar inte här. En annan handskrift från sent 1100-tal, nu i Vatikanen, har lämnat några spår  av det lapptäcke som Practica utgör, men här återfinns hela texten De gradibus. Därefter, märkligt nog, hade en annan sammanställare ett antal decennier senare upptäckt en text som hade varit i praktiken okänd i nästan hundra år. Det var Constantinus översättning av De simplici medicina (Om enkla mediciner)just det, den där andra halvan av al-Majusi’s ursprungliga bok II av Practica, som man tidigare hade gett upp att återfinna! På något mirakulöst sätt hade Constantinus lyckats reparera den kopia som skadades vid förlisningen, eller skaffa en ny. I mitten av 1200-talet hade man så fått ihop till en hel tio-boks-version av Practica med hjälp av ett urval från Constantinus Africanus andra verk som ersättning för all delar av Practica som inte kunde återfinnas eller återställas.

Upptäckten av Practica-texten av Pantegni i Uppsala C 586, hjälper oss, just för att handskriften är ofullständig, att få en klarare bild av hur Constantinus och hans assistenter i Monte Cassino arbetade. De förstod hur mycket viktig kunskap som fanns i al-Majusi’s ursprungliga arabiska text, och de gjorde extraordinära ansträngningar för att rekonstruera den text som gått förlorad eller skadats. Att ett vittne om det arbetet nu återfinns i ett universitetsbibliotek i Sverige visar på hur långt resultatet av denne nordafrikanske munks arbete sträckte sig.

Ytterligare läsning:

Constantinus Africanus är en person som vi fortfarande vet ganska litet om. Följande studier kan berätta mer om hans stora verk, Pantegni, om klostret Monte Cassino under 1000-talet, och om det större sammanhanget av medicinkonsten under det förlängda 1100-talet i Västeuropa.

Charles Burnett och Danielle Jacquart, eds., Constantine the African and ‘Ali ibn al-Abbas al-Magusi: The ‘Pantegni’ and Related Texts. Studies in Ancient Medicine 10.  Leiden:  Brill, 1994.

Monica H. Green, “Medical Books,” i The European Book in the Long Twelfth Century, ed. Erik Kwakkel och Rodney Thomson (Cambridge: Cambridge University Press, under tryckning).

Monica H. Green, “Rethinking the Manuscript Basis of Salvatore De Renzi’s Collectio Salernitana: The Corpus of Medical Writings in the ‘Long’ Twelfth Century,” i La ‘Collectio Salernitana’ di Salvatore De Renzi, ed. Danielle Jacquart and Agostino Paravicini Bagliani, Edizione Nazionale ‘La Scuola medica Salernitana’, 3 (Florence: SISMEL/Edizioni del Galluzzo, 2008), 15-60

Monica H. Green, “Salvage from an Eleventh-Century Shipwreck: Lost Sections of an Arabic Medical Encyclopedia Discovered in Pembroke College, Oxford,” Pembroke College, Oxford, blog post, 02 December 2015, http://www.pmb.ox.ac.uk/Green.

Francis Newton, The Scriptorium and Library at Monte Cassino, 1058-1109 (Cambridge: Cambridge University Press, 1999).

Monica H. Green
Arizona State University
monica.green@asu.edu

(Översatt från engelska)

Handtecknade ritningar över Uppsala slott

Föremål 127 av 400:
Ritningar i plan och profil av Uppsala slott från mitten av 1600-talet.

En volym med sjutton uppslag med handtecknade ritningar och planer över Uppsala slott visar oss hur detta såg ut före den stora stadsbranden 1702, då slottet förstördes . Först vid mitten av 1700-talet byggdes det åter upp under Carl Hårlemans ledning, och fick ett utseende som ligger till grund för hur slottet ser ut idag. Dessa ritningar utfördes på anmodan av Olof Rudbeck d.ä. (1630-1702) någon gång runt mitten av 1600-talet.

plan över området med slottet och dess trädgårdar

Grundritning på Uppsala slott med trädgården

Särskilt iögonfallande är lösningen med att göra torn och andra detaljer uppvikbara för att hålla ritningarna så kompakta som möjligt. Man får in mycket mer information på liten yta och på de enskilda uppslagen i volymen. Bilderna ser ju också  mer tredimensionella ut med denna popup-effekt.

detalj av en ritning med utvikbara flikar som visar förlängning av byggnader och torn

Ritningar från alla vinklar över byggnader som hör till slottet, exempelvis en badstuga.

Här finns även bland mycket annat en avbildad köksbyggnad, som revs långt före stadsbranden. Detta visar att denna dokumentation hade varit av stor betydelse för senare tider för att se slottet och dess sammanhörande byggnaders historia, även om slottet aldrig blivit skadad i stadsbranden och behållit sin ursprungliga stil och form.

detalj som visar på en låg byggnad utanför slottet

Gammalt kök som är nedrivet

Handskriften har signum: S 144.
Hela denna volym kan ses i sin helhet genom Alvin – plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturarv: Ritningar av Uppsala slott.

Text och bild: Helena Backman

Spelkort från 1500-talet funna i bokpärmar

Föremål 126 av 400:
Makulatur med spelkort från 1500-talet

Om man inte binder böcker i kraftiga träpärmar, behöver man någon form av fyllning i bindningen för att förstärka pärmarna. Oftast användes då träspån eller papper. Under tiden man tillverkade papper för hand, var detta en mycket dyr produkt. Till pärmfyllnad har man då ofta återanvänt papper som av någon anledning inte skulle sparas. Det kan exempelvis röra sig om gamla brev eller andra handlingar, eller makulatur från ett tryckeri, det vill säga tryck som av någon anledning inte kunde säljas. Bokbindare köpte ofta makulatur direkt av boktryckare.

När sådan makulatur kommer i dagen kan man hitta både det ena och det andra spännande materialet. När pärmen till boken Consilia sive responsa juris av Petrus Rebuffus, tryckt i  Venedig år 1588, av någon anledning undersöktes närmare under 1900-talet, tog man ur dess pärmar ut två ark med makulerade spelkort från  Hans Forsters verkstad i Wien. Forsters verksamhetstid inföll under senare delen av 1500-talet och hans namn och yrke, ”Forster Kartenmacher”, finns tydligt tryckt på arket.

ett helt ark med åtta spelkort, samt fyra avskurna

I stället för dagens hjärter, spader, klöver och ruter, har dessa spelkort symbolerna hjärta, bjällra, blad och ekollon, men är annars lika de spelkort vi använder idag. Baksidan har mönster av blommor i fält, ett mönster som lika gärna kunde ha använts på dagens spelkort.

detalj från baksidan med ett blommönster i fält

Spelkort av Hans Forster finns idag bevarade på British Library och sannolikt även på andra håll i samlingar i Europa.
De två arken på Uppsala universitetsbibliotek har signum Kulturhistoriska planscher Utl., Lek och spel

Du finner högupplösta bilder av båda makulaturarken i Alvin – plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturarv: Spelkort av Hans Forster

Text: Helena Backman
Bild: Uppsala universitetsbibliotek (genom Alvin)

Botaniska verk från Japan

Föremål 125 av 400:
Botaniska verk av Ihē  Itō, tryckta i Edo under tidigt 1700-tal.

närbild på titel på japanska

Två titlar av Ihē Itō, Jikinshō  samt Kōeki jikinshō, tryckta i Edo i Japan mellan 1710 och 1733, utgör delar av hans botaniska verk. Ihē Itō var verksam redan under 1600-talet. Titlarna kan översättas till svenska ungefär som ”Herbarium” och respektive ”Herbarium av stort värde”. Böckerna är tryckta på tunt rispapper och bundet på typiskt östasiatiskt sätt i flera delar. Just dessa exemplar skänktes till Linnélärjungen Carl Peter Thunberg under hans vistelse i Japan 1776. Till största delen innehåller dessa böcker mängder av träsnitt avbildande asiatiska växter, naturligtvis av stort värde för botaniker här i Europa. Idag finns dessa på Uppsala universitetsbibliotek.

uppslag med två växter i träsnitt

Böckerna innehåller inte bara avbildningar av rena växter, efter levande eller torkade förlagor. Här förekommer på bilderna ibland även korgar och andra behållare, vilka vilka visar oss hur man odlat och tagit hand om dessa. En orkidé i sin hängande korg får illustrera detta.

träsnitt av en orkidé i en korg

Inom kort kommer dessa verk finnas digitaliserade i sin helhet i Alvin – plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturarv
Båda titlarna har hyllsignum: Bot. Floror Asien [Ito]

Text och bild: Helena Backman

Bilden av studenten på 1800-talet

Föremål 124 av 400:
Karikatyrer av studenter från slutet av 1800-talet

I bloggens förra inlägg visades ett fotografi av studenter 1911. Här visas en mer skämtsam bild av studenten i slutet av 1800-talet, sittande på Flustret för att dränka sina sorger eller för att fira sina framgångar. Idag är nog studentnationerna de ställen där dagens studenter finner sina sällskap.

en man och två unga damer tittar på en förbimarscherande studentkör, damerna ser beundrande ut

Fortfarande sjunger studentkörer – stundom även i Odinslund – men nu består de flesta inte bara av manliga röster.

Bilderna finns i boken ”Karrikatyr-album 1873”, skriven och tecknad av officeren och tecknaren Henning Thulstrup (1836-1902), ett av flera komiska verk från hans penna.

framsidan på boken med en clown
Hela albumet med karikatyrer av personer ur alla samhällsskick finns att se i Alvin – portal för digitala samlingar och digitaliserat kulturarv: Karrikatyr album : Af T

Text: Helena Backman
Bild: Uppsala universitetsbibliotek (genom Alvin)