400

Uppsala universitetsbibliotek 400 år

Månad: juli 2016 (Sida 1 av 2)

Musik till en kunglig begravning 1660

Föremål 10 av 400
Musik till en kunglig begravning på 1600-talet

I februari 1660 dog kung Karl X Gustaf, bara 37 år gammal. Begravningen hölls i Riddarholmskyrkan i Stockholm i november samma år. Under själva begravningsceremonin förekom musik. Tack vare att texterna till de ”klage- och sorgesånger” som sjöngs under begravningen trycktes vet vi exakt vilka kompositioner som framfördes. Det rör sig om fyra vokalverk. Två av dem var komponerade av hovkapellmästare Andreas Düben  d ä respektive hans son Gustav Düben d ä. En komposition var skriven av Olof Rudbeck d ä. Olof Rudbeck var vid denna tid medicinprofessor vid Uppsala universitet men också aktiv som sångare och tonsättare. Det fjärde verket är en motett av den italienske tonsättaren Francesco Della Porta.

Bild på det slitna titelbladet, tryckt i frakturstil

Genom det tryckta texthäftet får vi inte bara reda på exakt vilken musik som framfördes utan också när den sjöngs under själva begravningsgudstjänsten. Dessutom finns noterna till tre av de fyra kompositionerna bevarade. Vi hittar dem i hovkapellmästarfamiljen Dübens notbibliotek, den så kallade Dübensamlingen, som förvaras i Uppsala universitetsbibliotek. Dübensamlingen är till sitt omfång en av de största samlingar med musik från andra hälften av 1600-talet och början av 1700-talet som har bevarats i världen.

utlagda handskrivna notblad mot en röd bakgrund

Dübensamlingens noter visar vilken musik som förekom vid det kungliga hovet under stormaktstiden men berättar också om musikens användning. Det hände till exempel att man gjorde justeringar i musiken för att den bättre skulle passa in i ett specifikt sammanhang. Francesco Della Portas motett i Dübensamlingen är ett exempel på det. Motetten finns i ett musiktryck som första gången gavs ut år 1648. I de bevarade stämbladen i Dübensamlingen (signum Vmhs 32:12) har ord som syftar på Kristus ersatts med ord som syftar på den döde svenske kungen. Den bearbetade texten står direkt under noterna, medan utbytta ord i originaltexten har noterats i mindre stil under den justerade texten.

närbild på nothandskriften, där det tydligt syns att vissa ord ersatts

Musiken i Dübensamlingen finns sökbar i en databaskatalog, som nås från bibliotekets hemsida. I databasen finns också digitala kopior av noterna i samlingen. Dübendatabasen är resultatet av ett projekt som drivs av Institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet med Uppsala universitetsbibliotek som samarbetspartner. Här kan du botanisera vidare i de svenska hovkapellmästarnas notbibliotek från stormaktstiden – och kanske också använda de digitaliserade månghundraåriga originalnoterna i ditt eget musicerande!

Text: Kia Hedell
Bild: Helena Backman

 

Samlingsband från 1500-talets början

Föremål 9 av 400
Samlingsband med musikteoretiska verk från 1500-talets början

I ett samlingsband i Universitetsbibliotekets samlingar finns hela åtta musikteoretiska verk i oktavformat, sammanbundna i en liten praktisk volym. På det främre snittet står den sammanfattande ordet Mvsica, vilket har gjort det lätt att återfinna i bokhyllan för tidiga ägare.  Samtliga titlar i volymen, tryckta mellan 1518 och 1534, finns katalogiserade i Libris.

titelbladet till Enchiridion, med träsnitt av musicerande småänglar

Flera av titelbladet har träsnitt med anknytning till verkens innehåll – de avbildar personer som framför musik eller på annat sätt njuter av denna.  På titelbladet till Enchiridion vtriusq; musicę practicę, sammanställt av Georg Rhaw och tryckt 1520, det verk som är inbundet först i volymen, spelar knubbiga små änglar på olika instrument. På en detalj från titelbladet till ytterligare ett verk i samlingsbandet av samme författare, Enchiridion mvsicae mensvralis, även detta tryckt 1520, kan vi se en harpspelare.

detalj från ett titelblad: träsnitt av en kvinna som håller upp en notskrift för en man som spelar harpa

På titelbladet till Nicholaus Listenius Rvdimenta mvsicae in gratiam stvdiosæ ivventvtis diligenter comportata, tryckt 1533, är det kanske författaren själv som är avbildad, sittande skrivande vid sin pulpet, och med skrivdon och andra redskap, flöjt och fiol avbildade framför sig.

detalj från titelblad

Spår av flera tidigare ägare gömmer sig mellan pärmarna. På insidan av den bakre pärmen finns exempelvis noter nedtecknade, och på baksidan av bladet före har olika händer prövat sina pennor genom åren.

handskrivna noter på bakre pärmens insida

På 1800-talet skänktes bandet som gåva till Akademiska kapellet i Uppsala, ett kapell som grundades redan 1627 och därför är snudd på lika gammalt som Universitetsbiblioteket. Deras ägarstämpel sitter på första titelbladet i bandet, vilket man kan se på en av bilderna ovan. År 1892 lämnades boken in till Uppsala Universitetsbibliotek, där den nu bevaras i syrafri kartong i gott bevarandeklimat.

Fler tryck än själva böckerna gömmer sig mellan pärmarna. Mellan ett par av de sammanbundna verken finns rester kvar av ett urklippt och inklistrat tryck  i form av ett musicerande par.

En man med renässanskläder och mandolin eller luta och stor röd hatt tittar ned i noter som ligger i knät på en kvinna.

Samlingsbandet har signum: Utl. Rar. 55

Text och bild: Helena Backman

Konservering av ett herbarium

Föremål 8 av 400
Bundet herbarium från Leufstasamlingen.

Konservatorstuderande Juliette Berli från Institut National du Patrimoine har gjort många insatser för våra samlingar under sin praktik på Uppsala universitetsbibliotek. Ett av hennes egna favorituppdrag har varit att konservera ett bundet herbarium som kommer från De Geers bibliotek på Leufsta bruk, en volym som nu förvaras på Carolina Rediviva. Herbariet har ägts av Nils Gyldenstolpe (1642-1709) och bär hans exlibris. Det har troligen kommit till Leufsta genom Charles De Geers (1747-1805) dotter Vilhelminas make Carl Edvard Gyldenstolpe, som var herbarieägarens barnbarnsbarn. Växterna kan alltså vara från sent 1600-tal eller tiden kring sekelskiftet 1700.

en hand med en pincett lägger ett skadat blad till rätt på ett herbariesida.

Det pressade och torkade växtmaterialet har blivit alltmer sprött genom åren, och det lim som det en gång fixerades med har torkat. Detta gör att växterna släppt från sitt underlag och med tiden kommer smulas sönder, om inte en konservator rycker in. Med hjälp av pincett och andra verktyg har Juliette Berli genomfört ett tidskrävande och noggrant arbete med att återigen fixera växtmaterialet med lim, och i möjligaste mål reparera redan uppkomna skador.

en tunn plastfilm med lim ligger under ett löst växtblad för att fästa limmet på baksidan av växtbladet

När växtdelarna blivit fastlimmade, läggs de i press tills limmet torkat, för att hålla ytterligare ett antal hundra år in i framtiden.

herbariet ligger uppslaget i en bokvagga, och växter på ett blad ligger i press under små runda tyngder

Man inser lätt att konserveringsarbete är ett riktigt hantverk som kräver en säker hand. Med relativt enkla verktyg har Juliette utfört ett mycket noggrant arbete.

på ett arbetsbord ligger Juliettes verktyg, em fuktad trasa, pincett, sax, papperslappar och ett redskap i metall att lyfta växtdelar med

Vissa av de pressade växterna har behållit sina färger trots sin ålder. De har ju legat skyddade mot ljus i sin inbundna volym. Nu ligger hela herbariet i en kapsel av syrafri kartong som ytterligare skydd.

Juliette Berli med ett uppslag i herbariet med en rosa och en blå blomma

Herbariet har placering: Leufsta MS 70.

Text: Helena Backman
Bild: Juliette Berli och Helena Backman

Tidigare har vi i bloggen kunnat läsa om Juliettes arbete med att konservera en Litauenkarta från 1613.

Anna Maria Thelotts skissbok

Föremål 7 av 400
Skissbok från tiden runt sekelskiftet 1700

I Uppsala universitetsbiblioteks samlingar finns en skissbok av Anna Maria Thelotts (1683-1710) hand. I denna finns skisser, tuschlaveringar och akvareller, ofta med symboliska motiv. Upplärd i hemmet blev hon en av de första svenska kvinnliga yrkeskonstnärerna, och  hon kom att använda flera olika metoder i sin konstnärliga utövning; träsnitt, kopparstick, teckning och tusch.

Tillsammans med sin far, konstnären och instrumentmakaren Philip Jacob Thelott d.ä., och sina två bröder, Philip Jacob Thelott d.y. och Olof Thelott, har hon varit delaktig i arbetet med illustrationerna till Olof Rudbeck d.ä.:s verk Campus Elysii och Atlantica i faderns ateljé. Dessa böcker finns naturligtvis också i universitetsbibliotekets samlingar.

I skissboken finns förutom skisser, teckningar och målningar med främst symboliska motiv även självporträtt. De klara färgerna har hållit sig in i vår tid där de legat skyddade inbundna mellan bokpärmarna. Hela skissboken finns att se fritt tillgänglig på nätet: Anna Maria Thelotts skissbok.

akvarell föreställnade ett landskap med en ruin, vid liken en liten kvinnogestalt sitter och målar

Kan det vara Anna Maria Thelott själv som sitter och arbetar ute i det fria, omgiven av dansare och säckpipeblåsare?

Efter den stora stadsbranden i Uppsala 1702 flyttade familjen till Stockholm, där Anna Maria fortsatte vara  verksam. Hon fick exempelvis i uppdrag att arbeta med illustrationerna till Johan Peringskölds tryckta arbeten, och att utföra en serie träsnitt med motiv av tyska städer för Ordinarie Stockholmiske Post-Tijdender under 1706. Hennes verksamma liv blev tyvärr alltför kort. Redan 1710 gick hon bort i pesten, som grasserade i Stockholm mellan 1710 och 1713. Genom sin konst har hon lämnat spår av sin verksamhet som kommer bestå för lång tid framöver.

Mer att läsa om konstnären Anna Maria Thelott finns i: Österberg, Carin et al., Svenska kvinnor: föregångare, nyskapare. Lund: Signum 1990.

Text: Helena Backman
Bilderna är hämtade ur: Alvin – portal för kulturarvssamlingar

 

Aldustryck med korrigeringar

Föremål 6 av 400
Ett tryck av Aldus Manutius med hans egenhändiga korrigeringar

Aldus Manutius (född 1449 eller 1450, död 1515) är en av de mest kända boktryckarna genom tiderna. Han verkade som boktryckare i Venedig från 1490-talet fram till sin död 1515, och är känd för sina vackra boktryck, tryck i det mindre oktavformatet, introduceringen av semikolon på det sätt vi använder det idag, med mera. Boktryckarmärket i form av en delfin som slingrar sig runt ett ankare har återanvänts i modern tid. Hans utgivning bestod huvudsakligen av klassiska antika verk på latin och grekiska.

Aldus hade många anställda i sitt boktryckeri, men korrigeringar i tryckta böcker av hans egen hand förekommer, vilket visar på hans närhet till verksamheten. Bokhistorikern  Geri Della Rocca de Candal, Oxford University, har uppmärksammat oss på att det med största säkerhet är Aldus själv som här fyllt i en saknad rad i denna utgivning av Psaltaren på grekiska, Psaltērion, tryckt i rött och svart mellan 1496 och 1498.

Foto av övre delen av en boksida tryckt med grekiska bokstäver. Över översta raden finns en tillagd handskriven rad på grekiska.

Med anledning av 500-årsminnet av Aldus Manutius död anordnade Uppsala universitetsbibliotek hösten 2015 ett halvdagsseminarium och en utställning i vår tidskriftsläsesal på Carolina Rediviva. FD Erik Hamberg, bibliotekarie knuten till Kulturarvsavdelningen, höll där en presentation om Aldus som person och boktryckare och fd överbibliotekarien vid Uppsala universitetsbibliotek professor Ulf Göranson  talade om Aldus tryck i oktavformat. Till Göransons artikel finns även en tillagd förteckning över Aldustrycken i Uppsala universitetsbiblioteks samlingar.  De båda uppskattade föredragen har nu kommit i tryck i tidskriften Biblis, med illustrationer ur böcker och tryck ur våra samlingar.

Hamberg, Erik, ”Aldus Manutius – renässansmänniska och boktryckare”, Biblis 2016(73), s. 3-6.
Göranson, Ulf, ”Aldus Manutius och oktaverna, den praktiska pocketboken”, Biblis 2016(73), s. 7-17.

Psaltērion har hyllsignum: Ink. 33.238

Text och bild: Helena Backman

Johann Samuel Pillings stambok

Föremål 5 av 400
Tysk stambok från 1720-talet

En stambok, eller album amicorum, är ett slags vänskapsalbum som var speciellt vanlig bland studenter i tysktalande länder och i Nordeuropa ändå fram till in på 1900-talet. I en liten bok med blanka blad lät man de personer som man träffade under sina bildningsresor skriva någon devis eller annan hälsning, ibland i form av en teckning eller målad bild.

En av alla de ca 150 stamböcker som finns på Uppsala universitetsbibliotek har tillhört den tyske studenten Johann Samuel Pilling. Förutom rena tillskrifter i text finns i denna även hälsningar i form av åtta illustrerade blad med olika motiv.

en målad bild på en man i en sjuksäng, med en orolig fru bredvid sig, och där en läkare står vid foten av sängen med en sked medicin

En gouache med motiv av en läkare som ska ge sin sängliggande patient en sked med medicin kan väl vara särskilt passande i en stambok tillhörande en läkarstudent. Till denna bild hör en tillskrift av studenten Johann Wilhelm Schmeiser, som enligt stamboken befann sig i Altenburg i december 1724. Att det är vinter även på bilden kan vi ana på de kala grenarna som vi ser genom fönstret bakom sin röda gardin.

Stamboken kan ses i sin helhet i digital form: Johann Samuel Pillings stambok

målad bild av en kerub som målar ett mansporträtt vid ett staffli

Ur Pillings stambok

Just nu pågår ett projekt där Uppsala universitetsbiblioteks stamböcker ska katalogiseras och digitaliseras för att göras fritt tillgängliga via kulturarvsportalen Alvin. Projektet leds av FD Daniel Solling, som inte bara katalogiserar själva stamböckerna, utan går igenom alla tillskrifter i respektive stambok – ett omfattande och tidskrävande arbete som kommer att komma forskare från många olika discipliner till godo.

Som en del av detta projekt utgavs även denna Johann Samuel Pillings stambok i tryckt form som kommenterad faksimil till Valborg 2016. Denna bok har samma format som originalet, vilket ger en speciell känsla av närhet till förlagan när man håller den i handen. Nu finns denna faksimil till försäljning i Carolinashoppen, universitetsbibliotekets egen butik i foajén på Carolina Rediviva.

Mer att läsa: UNT skrev en artikel om uppstarten av projektet 2014-11-19: 1500-talets Facebook blir digitalt

Text och bild: Helena Backman

Harry Martinsons skrivbord

Föremål 4 av 400
Författaren Harry Martinsons skrivbord

Inne i ett rum på Kulturarvsavdelningen på Carolina Rediviva finns ett brunt skrivbord från mitten av 1900-talet. Detta bord har tillhört Nobelpristagaren  Harry Martinson, och man kanske kan anta att en del av hans alster tillkommit just vid detta. Under ett skyddande glas som idag täcker skrivbordets ovansida ligger fotografier och kopior av handlingar med anknytning till författaren och hans verk. En av fotografierna visar skrivbordet på plats i Martinsons hem. Möbeln skänker idag en viss högtidlig stämning åt hela rummet.

under en glasskiva på skrivbordet ligger foton och dokument med anknytning till Harry Martinson

Efter Harry Martinsons bortgång hamnade hans litterära kvarlåtenskap här på Uppsala universitetsbibliotek. Detta material har även kompletterats med gåvor från personer som ägt material med anknytning till Martinson. I samarbete med Litteraturbanken har Uppsala universitetsbibliotek nyligen kunnat tillgängliggöra en del av Martinsons efterlämnade diktmanuskript på nätet. Det som inte finns tillgängligt i digitala kopior kan studeras på plats på Carolina Rediviva. Allt detta material är nu förtecknat och dessa förteckningar jämte det digitaliserade materialet ur samlingen finns idag fritt tillgängligt över nätet, där du även kan läsa mer om hur materialet kommit in till och ordnats  på universitetsbiblioteket: Harry Martinsons efterlämnade papper och manuskript.

Text och bild: Helena Backman

Postväska med chiffer från 1700-talet

Föremål 3 av 400
Postväska med chiffer från 1700-talet

En grön postväska i läder med stadigt lås och synbara spår av en mängd lacksigill väcker nyfikenhet. Det vackra fodertyget med gyllene kungakronor visar att den varit använd i mer upphöjda sammanhang än en vanlig, enkel postväska – och dess innehåll tyder på att posten som den transporterat innehöll känsliga uppgifter.

bild på papper med handskriven text som ligger i väskan

Idag hamnar ibland politiker i blåsväder när de skickat sin e-post på oförsiktiga sätt och riskerat att läcka statshemligheter. Under 1700-talet var det heller inte ovanligt med postspionage, inte minst av brev som sändes över gränserna. Att post av statsmakten systematiskt lästes igenom är belagt redan från medeltidens Frankrike, och under 1700-talet var det ett spritt och välkänt bruk i stora delar av Europa. Diplomater och politiker som hade anledning att sända brev med känsligt innehåll mellan länder försökte därför skydda sina handlingar, bland annat med hjälp av chiffer som byttes ut med jämna mellanrum. Risken var dock ständigt överhängande att någon skulle lyckas dechiffrera texterna ändå, eller att någon inblandad person skulle sälja nycklarna för egen vinning.

foto av handskrivet papper med chiffernyckel

Den på universitetsbiblioteket bevarande postväskans innehåll har varit en hjälp till att chiffrera och dechiffrera texter. Här finns nycklar i form av tabeller och metallplattor med hål i, vars funktion kan ha haft något med att göra att läsa ut dolda meddelanden. Vi kan bara ana hur olämpligt det varit om dessa nycklar hamnat i orätta händer.

postväskan med en metallplatta med hål i ovanpå

Väskan med sitt innehåll finns idag i våra handskriftssamlingar med signum: F 474.

Mer att läsa om dåtidens postspioneri och hur det påverkade svenska diplomater och politiker finns att läsa i:
Behre, Göran, Postspionaget under 1700-talet, i: Scandia 2008, s. 292-319.

Text och bild: Helena Backman

Konservering av Litauenkarta

Föremål 2 av 400
Karta över Litauen från 1613

Under 2016 har universitetsbiblioteket haft den stora glädjen att ha Juliette Berli som praktikant i konserveringsstudion. Juliette är under utbildning på Institut National du Patrimoine, och kommer nu i juli 2016 återvända till Frankrike för att slutföra sina studier. Under denna tid har Juliette hunnit utföra flera omfattande bevarandeinsatser, varav ett av de största varit arbetet med att konservera en unik karta över Litauen. Kartan, som även avbildar delar av Polen och Vitryssland, är utförd i kopparstick, där flera ark sammanfogats till en storlek av 90 x 115 cm. Den är ritad av Tomasz Makowski , graverad av Hessel Gerritsz och utgiven av Willem Janszoon Blaeu i Amsterdam och har troligen publicerats första gången 1603. Eftersom denna vackert kolorerade karta är det enda bevarande exemplaret av en version utgiven 1613, är det naturligtvis speciellt viktigt att den bevaras för framtiden.

Kartan var före konserveringen i ett ytterst skört tillstånd. Redan tidigare hade två träribbor som använts för att hänga upp kartan avlägsnats. Det papper som kartan är tryckt på var fodrat med två lager kanvas, ett slags grovt tyg, vilket man gjort med många kartor in i modern tid. Men papper och tyg är två material som påverkas olika av exempelvis fukt och temperatur, och materialen har då rört sig olika i förhållande till varandra. Detta har under årens lopp bidragit till att sprickor och hål har uppstått, och klotet behövde avlägsnas för att kartan inte skulle bli än mer skadad.

närbild på hål och skada i kartan

Först tvättades kartan ren med en slags svamp av gummi. Smuts och missfärgningar avlägsnades. Efter detta fixerades färgerna med gelatin, för att de inte skulle skadas under arbetets gång. Därefter avlägsnades en dekorativ textilbård som suttit utmed två av kartans kanter. Dessa textilfragment kommer framöver att sparas tillsammans med kartan, men inte sättas tillbaka igen.

lösa fransfragment liggande bredvid kartans kant

Nu vänds kartan upp och ned. Av de två kanvaslagren var det första relativt enkelt för Juliette att få bort det första.

lösa textilfragment avlägsnas från kartans baksida

Kartan vänds återigen med framsidan uppåt och ett papper limmas fast ovanpå med cellulosalim för att fixera materialet då det understa lagret kanvas ska tas bort. Eftersom kartan är full av sprickor och hål skulle den annars falla i småbitar under detta moment.

kartan liggade på ett bord med halvt genomskinliga papper limmade på framsidan

När detta skyddande papperslager torkat vänds kartan återigen med baksidan uppåt, och det känsliga arbetet med att avlägsna det andra, sista lagret kanvas tar vid. Till detta används mycket vatten och när man väl börjat får kartan inte torka. Juliette fick därför ägna en hel dag åt att få bort detta lager.

blött tyg ligger delvis borttaget från kartans blöta baksida

Här syns mycket tydligt exakt hur skadad själva papperskartan varit – utan något kanvas på baksidan består kartan bara av lösa fragment som utan det nu skyddande pappret på framsidan skulle fallit sönder.

närbild på ett hörn där klotet avlägsnats från baksidan och hål och revor i pappret tydligt syns

När kartan sedan torkat vändes den återigen och det tillfälliga, sammanhållande pappret på ovansidan avlägsnades. Därefter fodrade Juliette upp kartan på två lager av japanskt papper – först ett tunt lager papper för att fixera kartan, som limmades fast med stärkelselim med mycket vatten, därefter ytterligare ett lager av tjockare papper. Därefter fick kartan ligga i press och torka.

närbild på hål i pappret som blivit ifyllda med japanskt papper

När kartan torkat helt fyllde Juliette i hål och breda springor i pappret med japanskt papper för att hålla ihop kartan och få en jämn yta. Färgbortfall i sprickor och hål fylldes i med vattenfärg. Denna färg kan till skillnad från kartans ursprungliga färger lätt tvättas bort, och på så sätt kan man även fortsättningsvis skilja på de ursprungliga färgerna och vad som tillkommit vid konserveringen.

Nya lådor har tillverkats för den framtida förvaringen. Kartan har efter fullbordad konservering fått en stor mapp i syrafri kartong, där den ligger skyddad mot ljus på sin plats i magasin. Jämte denna mapp förvaras i en särskild box de delar som tidigare hört till kartan, bland annat de träribbor som kartan varit fästad vid och de textilbårder som tagits bort. I denna box förvaras också all den dokumentation som gjorts kring denna konservering, så att framtida medarbetare ska veta vilka ingrepp som skett.

en öppen, långsmal låda där man ser träribbor och textilfragment ligga fixerade

Juliette uppskattar att detta arbete tagit henne ungefär två veckors aktivt arbete, medan arbetet i sig tagit betydligt längre tid, då kartan behövt torka ordentligt mellan de olika momenten.

I kulturarvsportalen Alvin kan man idag se kopior i högupplösta versioner av hur denna karta såg ut före konserveringen och hur den ser ut idag efter konserveringen. Här i bloggen får vi nöja oss med en lågupplöst bild.

kopia av den konserverade kartan, som nu är ljusare och har mer lysande färger än tidigare

Under hela arbetet fördes en noggrann dokumentation i text och bild. Foton från denna har använts i detta blogginlägg. Ytterligare prov på Juliette Berlis bevarandeinsatser här i Uppsala kommer i senare inlägg i denna blogg.

Text: Helena Backman
Bild: Juliette Berli och Lars Björdal

Broderat bokband från 1600-talet

Föremål 1 av 400
Broderat bokband från 1600-talet

År 1620 kan ses som ett startår för Uppsala universitetsbibliotek. År 1620 trycktes också denna lilla svenska bönbok som fått ett vackert broderat bokband. Pärmarna är klädda med mörkgrönt sammetstyg, tidstypiskt broderat med silver- och silkestråd med olika sorters sömmar, varav flera i relief. Bottentyget är smyckat med fastsydda paljetter och kantiljer, små tunna metallspiraler på modet under 1600-talet. Snittet är guldciselerat med mönster av blommor och rankor. Pärmen har kvar spår av röda sidenknytband som skapat en kontrast mot det gröna bottentyget. Sammetstyg och denna typ av broderi återkommer även i dräktmodet för de förmögna i samhället under samma tid.

närbild på broderade detaljer på bakre pärmen

Broderade bokband smyckade under 1600-talet ofta psalmböcker, biblar och andra religiösa skrifter som man hade anledning att visa upp – eller visa upp sig med. Under stormaktstiden i Sverige kan man därför se denna typ av bokband på kvinnoporträtt. Förutom att ett broderat bokband genom sin utformning satte boken i fokus för att understryka personens fromhet, kan vi därför med våra nutida ögon se ett broderat bokband som en moderiktig accessoar.

Vem som utfört detta vackra broderi är okänt, men det gjordes med säkerhet före juni 1630 så bokbandet skänkes som gåva. Margareta Kyle fick denna bok av sin då nyblivne make Åke Ulfsparre, På insidan av den främre pärmen har han med egen hand skrivit: ”Min Hiertans Aldra Käresta hustru Wälborne Fru Margreta Küle hafver iagh gefwett denna boock, j Elsnabben den 9 Junij Anno 1630. Åcke Vlfsparre”. I Älvsnabben låg då den svenska flottan beredd att segla mot Tyskland, för att under Gustaf II Adolfs ledning dra ut i det som kom att bli det trettioåriga kriget.

foto på inskirften på främre pärmens insida samt titelbladet

Bönboken med detta bokband har titeln Böner och taksäjelser til Gudh, för alla christenheetennes nödhtörfter, vthi all stånd, och för hwariom och enom serdeles, författad av den tyske lutherske teologen Johann Habermann (1516-1590) och tryckt av Olofsson Helsing i Stockholm.
Katalogsignum: Westin Rar. 113

Bokbandet finns utförligt beskrivet i: Rudbeck, Gustaf, Broderade bokband från äldre tid i svenska samlingar, Stockholm: Föreningen för bokhantverk, 1925, s. 28-29.

bokbandets rygg i närbild

Text och bild: Helena Backman

 

« Äldre inlägg