400

Uppsala universitetsbibliotek 400 år

Etikett: 1200-talet

Förvärv av medeltida fragment

Edit: Texten har justerats något 29 juli 2020.

Under vårt jubileum uppmärksammar vi våra samlingar som byggts upp under 400 år. Fortfarande förvärvar vi material till biblioteket som är betydligt mer än 400 år gammalt. Här berättar bibliotekarie Anna Fredriksson om ett sådant nytt inköp:

En grupp fragment ur medeltida handskrifter har under våren förvärvats från Stockholms auktionsverk till Uppsala universitetsbibliotek. Fragment kallas de lösa blad eller delar av blad som har kommit ifrån sitt ursprungliga sammanhang, en längre text eller volym. Sådana fragment finns i omlopp hos auktionsfirmorna lite nu och då. De kan ha funnits hos samlare en lång tid innan de kommit dit.

Varför är det bara enstaka sidor, kanske någon undrar – handlar det om sidor utskurna ur något biblioteks samlingar?

Vi utgår från att det inte är så, utan att fragmenten kommit i omlopp på helt laglig väg. Det finns fortfarande medeltida handskrifter världen över som ägs av privatpersoner. Eftersom de är ägare till handskriften kan de juridiskt sett göra som de vill med dem, till och med sälja enstaka sidor om de så önskar.

Fragmenten kan också ha skiljts från sitt sammanhang redan under medeltiden eller i tidigmodern tid. I samband med reformationen slaktades stora mängder böcker som hörde till den katolska gudstjänsten, eftersom man ville återanvända det dyra pergamentet.

Just de gudstjänstfragment vi köpt tycks inte ha utsatts för den typen av behandling. Däremot är det tydligt att de äldsta av fragmenten i gruppen, troligen från 1200- eller kanske 1300-talet, har återanvänts som spegelblad, en typ av fodring på insidan av pärmarna, i en yngre volym.

I det här fallet är det troligt att bladen tagits bort i samband med en renovering av det yngre bokbandet. Långt in i vår tid kunde man av bokbindare köpa sådant kasserat material, före detta pärmfyllnader och ryggstycken och hela pärmöverdrag som egentligen var återanvända pergamenthandskrifter.

En del menar att man ska vara försiktig med att köpa fragment och därmed kanske bidra till att volymer slaktas. Anledningen till att UUB gick in och köpte dessa fragment var att det i ”paketet” fanns ett fragment som har anknytning till den heliga Birgitta. Fragmentet, som är ett par blad ur birgittasystrarnas liturgiska bok Cantus sororum, ”Systrarnas sång”, kan vara skrivet i eller ha ägts av det medeltida Vadstena kloster. Då UUB sedan tidigare har en stor del av klostrets forna boksamling (en annan del finns i KB), tyckte vi det var lämpligt att ”ta hem” detta fragment i förskingringen. Köpet stämdes också av med KB.

Cantus sororum är en veckoserie av liturgiska sånger till jungfru Maria, och den sjöngs av birgittinklostrens nunnor. I sin helhet innehåller Cantus sororum ca 200 sånger och en stor mängd texter och böner för läsning under loppet av en vecka, under dagens sju tideböner (kortare gudstjänster spridda över dagen).

text i rött och svart på pergament
Intressant nog har, som man kan se på denna bild, skrivaren stavat Birgitta på två olika sätt i texten.

Men även de andra fragmenten är intressanta på sina sätt. De handskriftsblad som en gång varit spegelblad kan vara från så lång tid tillbaka som 1200-talet och uppvisar en skrifttyp som vi inte har så många exempel på i våra samlingar. En påskrift visar att den volym spegelbladen en gång suttit på, tillhörde Knowsley library. Den nyfikne är välkommen att lista ut var den volymen går att finna idag!

text på pergament i rött och svart
För denna skrifttyp är det vanligt med sammanskrivna bokstäver, vilket gör texten litet svårläst.
Längst ner till höger på första sidan kan man dock läsa:
Nam magistratus superiores aut pari imperio nullomodo possunt cogi
(”Ty ämbetsmän som är överställda eller på samma nivå (dvs, som en själv) kan på intet sätt tvingas” (dvs, att göra en viss sak).

Texten på bladen är ur ett juridiskt verk som var väldigt flitigt använt i Europa under senantiken, medeltiden och även senare, nämligen Justinianus’ Pandectae (av grekiskans pandectes ”som täcker allt”), också kallad Digesta.  De utgör en reviderad sammanfattning av de texter i romersk rätt som fanns tillgängliga under senantiken. Tillsammans med andra texter sammanställda på order av Justinianus I (östromersk kejsare) bildade den Corpus Iuris Civilis, en textsamling som spelat en oerhört stor roll för utvecklingen av de europeiska rättssystemen.

Bokstäverna högst upp på sista avbildade sidan, ”P I”, bör uttolkas Pandectae Iustiniani,
och bladen är ur bok 4.

Corpus Iuris Civilis tillhör juridikens kanon och en tryckt utgåva, inklusive Pandectae / Digesta, står följaktligen i Carolinas referensbibliotek på Oe(u).

Länkar till fragmenten i Alvin:
Hymner och böner:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-351013


Missale:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-351022


Cantus sororum:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-351018


Pandectae:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-351023

två små ansikten tecknade i marginalen till text
Små ansikten tecknade i marginalen till Pandectae.

Text: Anna Fredriksson
Bild: Uppsala universitetsbibliotek (genom Alvin) samt Helena Backman

God jul 2019

Föremål 361 av 400:
Initial med Maria och Jesusbarnet i bibel från 1200-talet

Idag önskar vi alla våra följare och läsare en riktigt God Jul!

I en handskriven bibel från 1200-talet finner vi dagen till ära Maria och Jesusbarnet i en illuminerad anfang. Samtliga initialer i handskriften innehåller antingen små målade scenerier eller är på annat sätt utsmyckade i färg och form.

Just denna bibel har tillhört Uppsala domkyrkas bibliotek. Senare kom den i biskop Carl Gustaf Nordins (1749-1812) ägo. När Nordins samling såldes efter hans död, köptes den in av kronprins Karl Johan. År 1814 skänkte den blivande kungen hela samlingen till Uppsala universitetsbiblioteket. Nordinska samlingen innehåller en mängd historiska dokument, och material ur denna efterfrågas ständigt av nya generationer forskare.

Bibeln har signum C 155 i våra handskriftssamlingar.

Text: Helena Backman
Bild: Uppsala universitetsbibliotek (genom Alvin)

Åtskilliga avhandlingar i astronomi

Föremål 334 av 400:
Handskrift med avhandlingar i astronomi från 1600-talet

I ett grönfärgat pergamentband från 1600-talet i våra handskriftssamlingar finner vi sex nedskrivna texter i astronomi av okänd hand.

en text med en illustration i form av ett jordklot med en stad och ett fartyg på dess övre hälft

I en text med titel Quaestiones Astronomica in Sphraeram Ionnis de Sacrabosco, hittar vi de illustrationer som finns i detta inlägg. Den Sacrabosco som nämns är den engelske matematikern och astronomen Johannes de Sacrobosco (ca 1195-1256), eller – som han hette på sitt modersmål – John of Holywood. Hans lärobok Libellus de sphaera var den mest använda läroboken i astronomi som användes vid universiteten under hela medeltiden.

ett blad med snirklig skrift i svart bläck, med en röd illustration bestående av ringar och linjer i ett intrikat mönster

Denna skrift har signum: A 25
Du kan se och läsa hela handskriften i digital form här: Åtskilliga avhandlingar i astronomi.

Text: Helena Backman
Bild: Uppsala universitetsbibliotek genom Alvin

Drolerier i dekretsamling

Föremål 266 av 400:
Samling med dekret från 1200-talet med drolerier i marginalerna

Påve Gregorius IX (ca 1155-1241) lät utarbeta en samling med dekret som fungerade som en kyrklig lagbok, vilken haft stor betydelse för den kanoniska rättens utveckling. Här har vi ett exempel på en volym med just denna dekretsamling. Just detta exemplar har en stor mängd fantasifulla drolerier, små figurer i marginalerna, föreställande fåglar och andra varelser.

två huvuden på ben i underkanten på en handskriftssida

Märkliga människofigurer stirrar surt på varandra i nederkanten av en sida.

två fåglar med ryggen vända mot varandra tecknade i brunt, rött och blått

Många fåglar är tecknade och målade i marginalerna genom hela volymen.

Två bevingade väsen med fågelfötter och ansikten som människor eller apor

Märkliga fantasiväsen befolkar också sidornas kanter.

Handskriften har signum: C 533

Se hela handskriften med alla sina drolerier i digital kopia: Decretales Gregorii IX., cum glossa Bernardi Parmensis de Botone

Text: Helena Backman
Bild: Uppsala universitetsbibliotek (genom Alvin)

en person med ett stort svärd i handen och en sköld i form av ett fantasidjur står på ett avhugget huvud i en marginal

Handskrift med välutnyttjade sidor

Föremål 219 av 400:

Denna handskrift med verk från 1300- och 1400-talen innehåller en mängd olika texter, präntade av olika händer.Här finns längre och kortare texter med religiöst innehåll, men även en del inom medicin. En del av texterna är på latin, andra på medeltida svenska. Boken har en gång funnits på klostret i Vadstena.

Innehållet är skrivet på papper, men här finns också en del 1200-talstext på pergament i början av boken, pergament som egentligen utgör del av bindningen. Ett av dessa pergamentblad har ett olyckligt veck mitt över sidan, och skrivaren har gjort sitt bästa för att till fullo använda den yta denna har att skriva på.

närbild på några krokiga rader präntade i en handskrift

Precis som när det gäller tryckta böcker är det svårt att få in kompletteringar i efterhand. Här får en skrivare ta marginalen till hjälp.

en sida ur handskriften där någon skrivit utmed kanten på pappret på höjden vid sidan om resten av texten

Liksom många av våra medeltida västerländska handskrifter har denna volym blivit digitaliserad i sin helhet. Du kan därför hitta den i databasen Alvin, med bokband och allt. Se hela handskriften här: C 22 – Böner, uppbyggliga och asketiska texter

Text: Helena Backman
Bild: Uppsala universitetsbibliotek genom Alvin

Snurrbara skivor i pergamenthandskrift

Föremål 172 av 400:
Handskrift på pergament med snurrbara skivor från 1400-talet

I en handskrift, som en gång funnits i biblioteket på Vadstena kloster, finns flera uppslag med en mängd snurrbara skivor, så kallade volveller. På volvellerna finns präntade ord i svart och rött. Nog blir man nyfiken på vad det är för något som framställs på detta sätt.

ett uppslag med fyra volveller

Denna handskrift på pergament innehåller texter av filosofen och teologen från Mallorca Raimundus Lullus (1235-ca 1315/1316). Efter att ha levt ett vanligt familjeliv upp till 30 års ålder, drabbades han av religiösa uppenbarelser. Efter att ha inträtt i Franciskanorden började han studera och blev efter nio år doktor vid universitetet i Paris. Efter detta började han missionera, och reste under resten av sitt liv runt i Europa, Asien och Afrika. Trots att han var missionär influerades han av sufismen, vilket satt spår i de texter som finns efter honom.en sida med text i rött och svart jämte en sida med en tom volvell

En av hans idéer vad den att vi genom att kombinera tankeelement skulle kunna påvisa en princip för sanning, som kunde bevisa Guds existens och kristendomens riktighet. Kombinationsmöjligheterna för dessa bevis tecknade han som cirklar, diagram och träddiagram, för att påvisa sambanden mellan all världens kunskap.

Att som i denna handskrift använda volveller tycks alltså vara ett pedagogiskt grepp för att förklara dessa samband på ett visuellt mer lättbegripligt sätt.

en liten skada mellan två volveller har blivit hopsydd

Liksom i tidigare pergamenthandskrifter i denna blogg kan vi se hur även skadade pergamentblad använts till handskriften, eftersom pergamentmaterialet varit alltför värdefullt för att kasseras vid småskador. Dessa små lagningar har ibland sina alldeles egna skönhet, som en rand på tvärs över textraderna.

närbild på textsida med en lagning tvärs över sidan

Handskriften har signum: C 51

Denna handskrift ingår i den samling med västerländska handskrifter som just nu digitaliseras., och finns nu fritt tillgänglig på nätet: Raimundus Lullus.

Text och bild: Helena Backman

Hymner från franciskankonventet i Stockholm

Föremål 167 av 400:
Handskrift präntad på 1200-talet med hymner, tidigare ägd av franciskankonventet i Stockholm

Just nu pågår digitalisering av våra medeltida västerländska handskrifter som ingår i den så kallade C-samlingen. Häribland hittar vi en handskrift som tidigare ägts av franciskankonventet i Stockholm, dit den 1489 hade köpts in till konventets bibliotek av Canutus Johannis (latiniserad namnform för Knut Johansson). När Gustav Vasa konfiskerade landets klosterbibliotek hamnade den i kunglig ägo. Gustav II Adolf donerade sedermera denna och stora mängder andra beslagtagna böcker till det då nygrundade Uppsala universitetsbibliotek 1621.

uppslag med noter präntade i svart, rött och blåttur handskriften

Handskriften innehåller hymner, och är troligen nedtecknad någonstans i Storbritannien, kanske på Orkneyöarna, under 1200-talets senare del.

bok bunden i röd pergament, nederst två stora hål där det förut suttit en kedja

Nederst på framsidan av pärmen ser vi spår efter den kedja som fäst volymen i biblioteket. Vi ser också en fyrkant utmed höger sida där det suttit ett beslag tillhörande ett spänne över främre snittet. Där ser vi tydligare hur det rödfärgade skinnbandet sett ut innan det blivit utsatt för slitage under årens lopp.

Handskriften har signum: C 233.
Se hela handskriften i högupplöst version: C 233 – Innocentius III: De miseria condicionis humanae / Hymner

Mer om denna handskrift kan du läsa i :
Andersson, Margarete & Hedlund, Monika: Mittelalterliche Handschriften der Universitätsbibliothek Uppsala. Katalog über die C-Sammlung. 3. Uppsala, 1990, s. 122-125 med där anförd ytterligare litteratur

Text: Helena Backman
Bild: Uppsala universitetsbibliotek (genom Alvin)

Den legendariska Olavssagan

Föremål 39 av 400
Handskrift med Olav den heliges saga

Detta är ett sista gästinlägg skrivet av Tobias Lehtola, praktikant vid Kulturarvsavdelningen under oktober 2016:

Universitetsbiblioteket har en hel del nordiska handskrifter bevarade i sina samlingar. En av dem är den enda hittills kända handskriften som innehåller ”Den legendariska Olavssagan”, en berättelse om den norske kungen Olav II Haraldsson, i sin livstid känd som Olav den digre (vilket kan betyda både den store och den tjocke), för eftervärlden känd som Olav den helige, Norges nationalhelgon.

Olav Haraldsson föddes cirka år 993, som son till Harald Grenske, och räknade sina anor till Harald Hårfagre, den förste kungen över ett enat Norge.  Olav den helige skall ha varit Haralds sonsons sonson. Olav var viking i sina unga år och härjade i Östersjöområdet och även i England. Han lär ha blivit döpt i Rouen i Normandie någon gång vintern 1013/1014. Kort tid senare återvände han till Norge och blev hyllad som kung av Norge omkring år 1015, vilket gjorde slut på danskarnas femtonåriga överhöghet över Norge. Kung Olav fortsatte arbetet med att ena Norges stormän under sig, och lät kristna Norge på samma brutala sätt som föregångaren Olav Tryggvasson gjorde. Han hamnade i konflikt med den danske kungen Knut den store som gjorde anspråk på överhöghet över Norge.  Genom giftermål allierade han sig med kung Anund Jakob av Sverige, då han gifte sig med dennes syster. Men kung Knut lyckades år 1028 fördriva kung Olav från Norge. När denne återkom två år senare för att med svenskt stöd försöka återta sin krona, stupade han i slaget vid Stiklestad i Tröndelag den 29:e juli 1030.

Efter hans död ryktades det om under som skett runt hans kvarlevor. Det uppkom snabbt ett helgonrykte kring honom, och hans grav i Nidarosdomen i Trondheim blev Nordens främsta vallfartsort. Han blev Nordens första nationalhelgon, dyrkad som helgon över hela Norden, och blev bland annat Östersjöresenärernas skyddspatron.

I Sverige stod Olavskulten högt under medeltiden. I Uppsala finns en gata och en bro uppkallad efter honom. Olav den helige är Uppsala domkyrkas skyddspatron vid sidan av Erik den helige, och en sentida staty över Olav den helige har placerats i studentbostadskvarteret Triangeln. Olav den helige finns på altartavlor, helgonskåp och som staty runt om i Sverige, och många kyrkor har uppkallats efter honom.

Övre delen av första sidan i handskriften, en mycket nött och sliten sida

Den slitna första sidan i handskriften

Det finns flera skildringar kring den norske helgonkungen. Den mest kända medeltida framställningen om Olav den heliges liv, Olavssagan, skrevs av den isländske skalden Snorre Sturlasson, och utgör huvuddelen av hans historieverk Heimskringla.

Mindre känd är ”Den legendariska Olavssagan”, som är känt enbart genom denna handskrift. Denna Olavssaga har drag av helgonlegender, det finns till exempel historier om att under skedde kring Olav redan i hans barndom, krigaren framstår som ett dygdemönster, han skulle ha burit tagelskjorta i hemlighet och undvikit att strida på söndagar.

Det är inte helt klarlagt om denna Olavssaga satts samman på Island eller i Norge. Handskriftens språk tyder dock på att den skrivits i trakterna av Trondheim, och brukar dateras till mitten av 1200-talet.  På 1500-talet bands handskriften samman med en ofullständig lagbok på pergament  från 1300-talet, en lagbok som bland annat innehåller kung Magnus Lagaböters lagbok, i en version som endast användes i mellersta Norge. Lagboken har kompletterats med en ny avskrift på tolv blad av papper av de saknade delarna av lagboken.

I början av 1600-talet ägdes handskriften av prästen Hans Olafsson i Bodö. Den övergick omkring år 1630 till den danske boksamlaren Stephanus Johannis Stephanius boksamling. När Stephanius dog, såldes boken tillsammans med andra böcker till den svenske greve Magnus Gabriel de la Gardie, som donerade handskriften till Uppsala Universitetsbibliotek 1669.

ett uppslag ur handskriften med svart text ioch initialer i rött och svart

Ett uppslag ur handskriften

Handskriften är inbunden i ett mörkbrunt skinnband och försett med spännen. Frampärmen pryds av Magnus Gabriel de la Gardies vapensköld. Handskriften består av 115 blad, varav 98 pergamentblad och 17 tilläggsblad av papper. Språket är fornisländska, skriven i en gotisk stil, initialbokstäverna har målats i rött eller blått.  Handskriften har först tre försättsblad. Därefter följer 69 blad, varav 57 av pergament och de tolv sista av papper, innehållande den norska lagboken, och de kommande pergamentbladen, det vill säga blad 70-110, utgör Olav den heliges saga. I slutet finns ytterligare två eftersättsblad av papper.

Handskriften har signum De la Gardie 8. Den finns fram till årsskiftet 2016/2017 att beskåda i Universitetsbibliotekets utställning Expo Rediviva på Carolina Rediviva. Den finns också digitaliserad i Alvin – plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturarv, och där finns möjlighet att närmare granska innehållet: DG 8 – Olav den heliges saga / Norsk lagbok.

Text: Tobias Lehtola
Bild: Uppsala universitetsbibliotek

Förordning av Valdemar II av Danmark

Föremål 35 av 400
Dansk handskrift som del av det svenska kulturarvet

Detta är ett gästinlägg skrivet av Tobias Lehtola, praktikant vid Kulturarvsavdelningen under oktober 2016:

Under medeltiden, med ett kort undantag på 1300-talet tillhörde Skåne Danmark. Från den danska tiden finns det dokument bevarade från Skåne.

I en papperscodex som tillhört den Lidénska samlingen, bunden i ett skinnband från 1500-talet, återfinns en avskrift av en handskrift av kung Valdemar II av Danmark, känd som Valdemar Sejr (1170-1241, kung 1202-1241). Handskriften ”Konung Valdemars handfestenning eller Recess” är en förordning utfärdad av den danske kungen till befolkningen i Skåne, en förordning som förbjuder bruket av järnbörd som bevisföring vid brottsmål på tinget.

Järnbörd användes som bevisföring vid grova brott. Detta innebar att någons skuld eller oskuld prövades genom gudsdom, det vill säga att den misstänkte prövades på ett sätt där ett gudomligt ingripande uppfattades fälla avgörandet. Den misstänkte skulle antingen bära glödande järn på blottade armar eller gå ett antal steg över glödande järn. Om den misstänkte fick brännskador, ansågs personen skyldig, om inte, var det Guds tecken på att personen var oskyldig. Järnbörd förbjöds som bevisform av den katolska kyrkan under det fjärde Laterankonciliet 1215, och kort tid därefter utfärdade kung Valdemar av Danmark förordningen om förbud av järnbörd som bevisform. I Sverige förbjöds järnbörd först några decennier senare, under Birger Jarls tid vid makten.

Handskriftens första sida

Handskriften inleds med kung Valdemars hälsning till befolkningen i Skåne, och med kungens bud om att han, efter ett påvligt dekret om att järnbörd inte fick brukas bland kristna, beslutat att ersätta bruket av järnbörd med annan form av bevisföring. Kungen och hans råd hade därför tagit fram nya stadgar för bevisföring, allt för befolkningens rättssäkerhet.

Kung Valdemar hade beslutat att ersätta järnbörden med edgång inför nämnd på häradsting. Handskriften beskriver sedan hur processen kring edgång ska gå till vid olika brottsmål.

  • Stöld: Den misstänkte skulle tilltalas på häradsting. På nästa ting skulle käranden utse femton män från häradet, av vilka den tilltalade skulle välja bort tre. Inför de tolv nämndemännen, skulle den misstänkte femton dagar efter det andra tinget, försvara sin sak. De tolv skulle med ned inför Gud, döma eller fria den åtalade, dock varken till mer eller mindre än ett halv marks värde. Om käranden anklagar honom för mer än vad den misstänkte gjort, skulle den anklagade dömas oskyldig och käranden skulle på grund av sin visade girighet, förlora både målet och det som faktiskt blivit stulet. Men blev den åtalade funnen skyldig och fälld, då skulle han återlämna det stulna och böta det tredubbla av det stulnas värde, av vilka två tredjedelar till käranden och en tredjedel till kungen Åtal kunde ske året runt, men inte under veckan före eller efter påsk, under pingstveckan eller mellan juldagen och trettondagen.
  • Om domarna var oeniga, skulle majoritetens dom vara avgörande. Blev utslaget lika, skulle man ta in sex nya nämndemän. Men skulle det likväl bli lika, då skulle man välja in tre nya nämndemän, och majoritetens dom fällde utslaget. Blir han så dömd på det tredje utslaget, skulle han dömas till galgen.
  • Om någon tillfogat någon skada, skulle tingsprocessen ske på samma sätt som vid tjuvnad, med den skillnaden att man skulle utse två vittnen och de som ska döma skulle väljas på sockenstämman vid kyrkan. För mandråp skulle man åtalas vid landstinget. Processen skulle ske på liknande sätt som vid tjuvnad vid val av nämndemän. På den femtonde dagen efter det andra landstinget skulle domen fällas. Dråp kunde ses på två sätt, om den anklagades dråp ansågs saklöst, skulle han dömas fredlös. Men om dråpet varit en rättmätig hämnd, då skulle han dömas till böter. Dråpanklagelser kunde dock inte kastas på person efter person. Hade tre män blivit anklagade, skulle den av dem som var skyldig dömas till bannlysning.
  • Dömdes han oskyldig och ville anklaga en annan man för dådet, skulle han svärja detta med tolv edgångsmän från sin släkt och det samma gäller den nye dråpanklagade.
  • Den som anklagas för ”herreverck” (härverk?) mot kvinnor, det vill säga överfall av ett eller annat slag, skulle den tilltalade värja sig med tolv edgångsmän från sin släkt. Anklagades han för herreverck av annat slag, exempelvis gods, skulle han värja sig med en nämnd som utses vid kyrkan.
  • Vid rättstvister skulle konungens befallningshavare, utse en tolvmannanämnd för att lösa tvisten. Men om ombudsmannen är part i målet, då ska en av de bästa bönderna i trakten, utse tolv man att lösa tvisten.

avslutande text i handskriften

Skulle ett mål föras inför konungens ting skulle det ske genom stämning. Kallelsen till tings skulle ske på den kallades farstubro i grannars åsyn eller på den plats där den kallade befann sig. Hörsammade han inte kallelsen fick han böta för varje obesvarad kallelse, både till kungen och käranden. Men kommer han på den andra, och genom egen ed och sex mans ed kan bedyra att han inte fått en tidigare kallelse, skulle han inte lastas för det. Men skulle han inte dyka upp på den andra kallelsen, så skulle han lagligen anses ha nekat två kallelser och han ska kallas en tredje gång. Dyker han inte upp då, då ska han böta tre marker till käranden och nio marker till kungen, och kallas en fjärde gång. Om den kallade inte kommer, blir han lagsökt inte bara för målet utan även för varje obesvarad kallelse. Om han aldrig dyker upp, och är anklagad för grova brott, blir han genast dömd fredlös- Men gäller det tvister om jord, skulder eller andra krav, då ska han ta domsbrev över talan.

Om någon ville lagsöka någon inför kungen, skulle han ha två vittnen för varje mål. Om den som kallats anger att han var sjuk då han kallades, ska han ha två vittnens ed på det. Då fick han en dags uppskov, men var han då fortfarande sjuk, skulle han skicka en man med fullmakt att tala i hans ställe, om inte, så skulle han lagsökas på samma villkor som en frisk man. Blev en kvinna kallad inför kungens ting, så skulle hon skaffa sig en talesperson som kunde tala för henne. Han skulle då kallas från sin gård och dök han inte upp blev han lagsökt.

Vilket år förordningen utfärdades är inte helt klart, men det bör enligt handskriften inte ha skett långt efter påvens uttalade förbud mot järnbörd, vid Laterankonciliet 1215.

Handskriften har signum B 11.

Text och bild: Tobias Lehtola