400

Uppsala universitetsbibliotek 400 år

Månad: oktober 2016

Förordning av Valdemar II av Danmark

Föremål 35 av 400
Dansk handskrift som del av det svenska kulturarvet

Detta är ett gästinlägg skrivet av Tobias Lehtola, praktikant vid Kulturarvsavdelningen under oktober 2016:

Under medeltiden, med ett kort undantag på 1300-talet tillhörde Skåne Danmark. Från den danska tiden finns det dokument bevarade från Skåne.

I en papperscodex som tillhört den Lidénska samlingen, bunden i ett skinnband från 1500-talet, återfinns en avskrift av en handskrift av kung Valdemar II av Danmark, känd som Valdemar Sejr (1170-1241, kung 1202-1241). Handskriften ”Konung Valdemars handfestenning eller Recess” är en förordning utfärdad av den danske kungen till befolkningen i Skåne, en förordning som förbjuder bruket av järnbörd som bevisföring vid brottsmål på tinget.

Järnbörd användes som bevisföring vid grova brott. Detta innebar att någons skuld eller oskuld prövades genom gudsdom, det vill säga att den misstänkte prövades på ett sätt där ett gudomligt ingripande uppfattades fälla avgörandet. Den misstänkte skulle antingen bära glödande järn på blottade armar eller gå ett antal steg över glödande järn. Om den misstänkte fick brännskador, ansågs personen skyldig, om inte, var det Guds tecken på att personen var oskyldig. Järnbörd förbjöds som bevisform av den katolska kyrkan under det fjärde Laterankonciliet 1215, och kort tid därefter utfärdade kung Valdemar av Danmark förordningen om förbud av järnbörd som bevisform. I Sverige förbjöds järnbörd först några decennier senare, under Birger Jarls tid vid makten.

Handskriftens första sida

Handskriften inleds med kung Valdemars hälsning till befolkningen i Skåne, och med kungens bud om att han, efter ett påvligt dekret om att järnbörd inte fick brukas bland kristna, beslutat att ersätta bruket av järnbörd med annan form av bevisföring. Kungen och hans råd hade därför tagit fram nya stadgar för bevisföring, allt för befolkningens rättssäkerhet.

Kung Valdemar hade beslutat att ersätta järnbörden med edgång inför nämnd på häradsting. Handskriften beskriver sedan hur processen kring edgång ska gå till vid olika brottsmål.

  • Stöld: Den misstänkte skulle tilltalas på häradsting. På nästa ting skulle käranden utse femton män från häradet, av vilka den tilltalade skulle välja bort tre. Inför de tolv nämndemännen, skulle den misstänkte femton dagar efter det andra tinget, försvara sin sak. De tolv skulle med ned inför Gud, döma eller fria den åtalade, dock varken till mer eller mindre än ett halv marks värde. Om käranden anklagar honom för mer än vad den misstänkte gjort, skulle den anklagade dömas oskyldig och käranden skulle på grund av sin visade girighet, förlora både målet och det som faktiskt blivit stulet. Men blev den åtalade funnen skyldig och fälld, då skulle han återlämna det stulna och böta det tredubbla av det stulnas värde, av vilka två tredjedelar till käranden och en tredjedel till kungen Åtal kunde ske året runt, men inte under veckan före eller efter påsk, under pingstveckan eller mellan juldagen och trettondagen.
  • Om domarna var oeniga, skulle majoritetens dom vara avgörande. Blev utslaget lika, skulle man ta in sex nya nämndemän. Men skulle det likväl bli lika, då skulle man välja in tre nya nämndemän, och majoritetens dom fällde utslaget. Blir han så dömd på det tredje utslaget, skulle han dömas till galgen.
  • Om någon tillfogat någon skada, skulle tingsprocessen ske på samma sätt som vid tjuvnad, med den skillnaden att man skulle utse två vittnen och de som ska döma skulle väljas på sockenstämman vid kyrkan. För mandråp skulle man åtalas vid landstinget. Processen skulle ske på liknande sätt som vid tjuvnad vid val av nämndemän. På den femtonde dagen efter det andra landstinget skulle domen fällas. Dråp kunde ses på två sätt, om den anklagades dråp ansågs saklöst, skulle han dömas fredlös. Men om dråpet varit en rättmätig hämnd, då skulle han dömas till böter. Dråpanklagelser kunde dock inte kastas på person efter person. Hade tre män blivit anklagade, skulle den av dem som var skyldig dömas till bannlysning.
  • Dömdes han oskyldig och ville anklaga en annan man för dådet, skulle han svärja detta med tolv edgångsmän från sin släkt och det samma gäller den nye dråpanklagade.
  • Den som anklagas för ”herreverck” (härverk?) mot kvinnor, det vill säga överfall av ett eller annat slag, skulle den tilltalade värja sig med tolv edgångsmän från sin släkt. Anklagades han för herreverck av annat slag, exempelvis gods, skulle han värja sig med en nämnd som utses vid kyrkan.
  • Vid rättstvister skulle konungens befallningshavare, utse en tolvmannanämnd för att lösa tvisten. Men om ombudsmannen är part i målet, då ska en av de bästa bönderna i trakten, utse tolv man att lösa tvisten.

avslutande text i handskriften

Skulle ett mål föras inför konungens ting skulle det ske genom stämning. Kallelsen till tings skulle ske på den kallades farstubro i grannars åsyn eller på den plats där den kallade befann sig. Hörsammade han inte kallelsen fick han böta för varje obesvarad kallelse, både till kungen och käranden. Men kommer han på den andra, och genom egen ed och sex mans ed kan bedyra att han inte fått en tidigare kallelse, skulle han inte lastas för det. Men skulle han inte dyka upp på den andra kallelsen, så skulle han lagligen anses ha nekat två kallelser och han ska kallas en tredje gång. Dyker han inte upp då, då ska han böta tre marker till käranden och nio marker till kungen, och kallas en fjärde gång. Om den kallade inte kommer, blir han lagsökt inte bara för målet utan även för varje obesvarad kallelse. Om han aldrig dyker upp, och är anklagad för grova brott, blir han genast dömd fredlös- Men gäller det tvister om jord, skulder eller andra krav, då ska han ta domsbrev över talan.

Om någon ville lagsöka någon inför kungen, skulle han ha två vittnen för varje mål. Om den som kallats anger att han var sjuk då han kallades, ska han ha två vittnens ed på det. Då fick han en dags uppskov, men var han då fortfarande sjuk, skulle han skicka en man med fullmakt att tala i hans ställe, om inte, så skulle han lagsökas på samma villkor som en frisk man. Blev en kvinna kallad inför kungens ting, så skulle hon skaffa sig en talesperson som kunde tala för henne. Han skulle då kallas från sin gård och dök han inte upp blev han lagsökt.

Vilket år förordningen utfärdades är inte helt klart, men det bör enligt handskriften inte ha skett långt efter påvens uttalade förbud mot järnbörd, vid Laterankonciliet 1215.

Handskriften har signum B 11.

Text och bild: Tobias Lehtola

Personregister över bouppteckningar från Stockholm

Föremål 34 av 400
Register över bouppteckningar fram till och med 1700 från Stockholms stad

De senaste årtiondenas datorisering och digitalisering  gör att vi så lätt glömmer bort vilka enorma arbetsinsatser som kunde behövas för att upprätta olika former av användbara register och kataloger i analog form. Nere i våra magasin med handskriftssamlingar står Personregister till Stockholms stads bevarade bouppteckningar t.o.m. år 1700, vilket omfattar drygt 20 kataloglådor. Varje låda är fullpackad med handskrivna katalogkort.

ett handskrivet katalogkort sticker upp ur en fullpackad kataloglåda, på kortet står namnet Utter

Uppgifterna i sådana här register finns idag ofta tillgängliga över nätet i Riksarkivets regi inmatade i sökbara databaser, men dessa fysiska register innehåller även en egen historia som inte alltid framgår i en ren databas – handstilar och på vilket sätt uppgifter uttrycks kan vittna om hur många personer som varit inblandade i sammanställningen, under vilken tidsperiod den framställts och ibland i vilket syfte registret eller katalogen en gång upprättats.

ungefär 20 kataloghyllor på hyllor

Universitetsbibliotekets egen stora lappkatalog Katalog -1962, vilken står framme i bibliotekets katalogrum, är ett annat exempel på detta, där handstilar och skrivmaskinsstilar från olika tider ger oss en direkt visuell bild av de olika tidslager i katalogen – så även i den inskannade versionen av Katalog -1962 på nätet – något som saknas i andra digitala kataloger i databasform idag.

Text och bild: Helena Backman

 

 

 

 

Utdrag ur kung Kristofers landslag

Föremål 33 av 400
Avskrift av Kristofers landslag

Detta är ett gästinlägg skrivet av Tobias Lehtola, praktikant vid Kulturarvsavdelningen under oktober 2016:

I en papperscodex daterad 1595, återfinns en avskrift av kung Kristofers landslag. Kung Kristofers landslag stadfästes den 2:a maj 1442 av Kristofer av Bayern (1441-1448), på begäran av dels den svenska kyrkan och dels det svenska samhällets främsta företrädare. Lagtexten är i stort sett en bearbetning av kung Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet, den första enhetliga rikslagen i Sverige.

Kung Kristofers landslag användes ofta parallellt med Magnus Erikssons landslag fram till år 1608, då kung Karl IX officiellt stadfäste Kristofers landslag som den gällande lagtexten. Landslagen var i bruk fram till att 1734 års lag, den lag som ligger till grund för dagens lagstiftning, togs i bruk.

Kung Kristofers landslag är uppdelad i olika balkar, dvs huvudavdelningar inom lagstiftningen. Lagtexten inleds med Konungabalken, som är den äldsta föregångaren till dagens regeringsform, och anger hur rikets kung ska utses och vad han styr över.

foto av ett boksnitt över vilket ett spänne i metall på en läderrem är knäppt

Konungabalken inleds med en beskrivning av hur det svenska riket är format och uppdelat:

”Sverikis Rike är aff hedne verd samman komit aff Svea land oc gota, Svea kallas norden skog oc Gota Sönnan skog, tvenna ära gota, Ösgota och vesgota. Ey finnas gota napn i flero landom, fast standande utan i Svea Rike, forti att aff thöm utspredis  Gota napn i annor land, som scripten seyer.”

Som framgår av det transkriberade citatet ovan, är Sverige sammansvetsat av olika hedniska riken. Vi ser också i citaten ett av de äldsta svenska uttrycken för en göticistisk världsbild, det vill säga att götaländerna skulle ha varit goternas ursprungsländer.

Fortsätter man läsa konungabalken framgår det att Sveriges rike är uppdelat i sju biskopsdömen och elva lagmansdömen, där ärkebiskopsdömet i Uppsala och lagmansdömet Uppland står främst. Bland dessa biskopsdömen och lagmansdömen räknas även Åbo biskopsdöme och två lagmansdömen i Finland som en integrerad del av Sverige.

I kungabalkens andra avdelning benämns kungens styre, vad det är han styr över. Det görs klart att riket endast kan ha en kung och att han äger att styra över borg och land, över Uppsala öd (kungliga jordegendomar i det medeltida Sverige), över alla kronogods och all kunglig rätt, att styra enligt lag och rätt, att låta det andliga såväl som det värdsliga frälset åtnjuta sina privilegier och frihet.

foto på bokbandets mittstycke

I kungabalkens tredje avdelning anges hur en kung blir till. En kungatitel kan inte ärvas, en kung måste väljas. Detta sker på Mora ting vid Mora stenar i Uppsala, där alla lagmän från varje lagsaga ska samlas. Enligt lagtexten är det lagmannen i Uppsala som väljer först, sedan de andra lagmännen i tur och ordning. När då en ny kung valts blir han dömd till krona och konungadöme, till Uppsala öd, för att styra och råda sitt rike och hålla fred och ordning. Kung Kristofers landslag fastslår att kungen helst ska vara född i riket och av kunglig ätt.

Landslagens konungabalk innehåller i stort sett riktlinjer för hur kungen ska väljas och hans plikter. Konungabalken omarbetades under 1600-talet. År 1686 tillsatte kung Karl XI en kommission för framställning av en ny lagbok, och den beslöt år 1715 att avskaffa konungabalken som en del av lagtexten.

Den codex som denna avskrift av kung Kristofers landslag återfinns i är en bok som bundits i skinnband och innehåller juridiska handskrifter från det senmedeltida Sverige. Den har tillhört den Benzelstjernska samlingen.

Handskriften har signum B 58.

framreparm

Text: Tobias Lehtola
Bild: Moa Bergkvist

 

Ett renoverat bokband i stort format

Föremål 32 av 400
Renoverat bokband på en storfoliant

I Universitetsbibliotekets samling av riktigt stora böcker, så kallade storfolianter, finns Ancient masonry, both in the theory and practice av den engelske trädgårdsarkitekten Batty Langley (1696-1751), tryckt i London 1736.  Detta hans verk om murarkonst under antiken hade troligen en speciell betydelse för honom, då han var hängiven frimurare.

Första volymen av detta både till storlek och innehåll stora verk har fått ett helt nytt bokband, på vilken fragmenten av den tidigare trasiga ryggen har fästs, så även en äldre ryggetikett som anger löpnumret på boken i sviten av storfolianter. Dessa stora böcker förvaras liggande på hyllor i våra magasin. 

bokbindare Bosse Carlsson håller upp en stor bok mellan bokhyllor fulla med stora liggande böcker

Bokbindare Bosse Carlsson med Langleys Ancient masonry

Pärmpappret har det vid lagningen ersatts av bokpapper ur det lager som finns hos bokbindarna och konservatorerna i verkstaden på Carolina Rediviva, för att boken ska få behålla sin ursprungliga karaktär.

närbild på bokens pärmpapper, där Bosses hand syns till vänster i bild

Under de senaste två åren har Universitetsbibliotekets bokbindare Bosse Carlsson gått igenom hela vår samling av storfolianter, och lagat eller åtgärdat bokband och kapslar som behövt ses över. Varje bokband eller kapsel kräver sin egen bedömning och eventuell åtgärd, vilket gör ett sådant här arbete mycket varierande. Vissa bokband har inte behövt helt nya pärmar eller ryggar, utan endast förstärkningar i så kallat japanpapper.

en hög med böcker liggande på en bokhylla, en hand pekar ut var en bokrygg är lagad med japanpapper

Andra böcker har  varit inbundna i klotband, och då får de naturligtvis ryggar och lagningar i detta material. Oavsett vilket tas så mycket av det ursprungliga materialet som möjligt till vara, och fästs ovanpå lagningarna. Man ser därför tydligt hur bandet sett ut före lagningarna.

vackralador

I andra fall har böcker redan från början i stället för att ha varit bundna legat i kapslar, kartonger som fungerat i stället för en vanlig inbindning. Här har nytillverkade kapslar klätts med originalkapslarnas vackert mönstrade omslagspapper.

Där inga fungerande kapslar funnits kvar, eller där sköra bokband behöver extra mycket skydd för att bevaras, har det vikts skyddande grå papplådor i syrafri kartong.

en hög med grå kartonger liggande på en hylla

Universitetsbibliotekets sammanhållna samling av storfolianter har kommit upp i 2037 löpnummer, där ett nummer kan stå för flera volymer i ett flerbandsverk.  Bosse har hunnit gå igenom samtliga dessa band och säkerställt att de kommer klara av att hanteras vid läsning och forskning ytterligare några hundra år.

bosse carlsson mellan hyllorna i ett magasin

Text och bild: Helena Backman

 

Pass från 1900-talets början

Föremål 31 av 400
Pass utfärdat för greve Eugène Lewenhaupt

Porträttfotografiet på Eugène Lewenhaupt (1849-1927) visar en stiligt och tidstypiskt klädd herre med pincené och stärkt krage. I passet står titeln ”greve” som yrke, något som inte ger några ledtrådar till hans övriga verksamhet. Från 1876 verkade han som amanuens på Uppsala universitetsbibliotek, från år 1897 med bibliotekaries titel. Eugène Lewenhaupt var litteraturvetare i grunden och har stått som utgivare av och författare till en mängd artiklar och verk.  År 1893 blev han utnämnd till filosofie hedersdoktor.

uppslaget pass som visar passets första sida med Eugene Lewenhaupts namnteckning

Detta till synes bräckliga papperspass med sitt enkelt inklistrade och stämplade fotografi fyllde gott sin funktion i början av 1900-talet. I våra dagar krävs betydligt mer avancerat sammansatta pass med detaljer svåra att förfalska.

Passet ingår i Eugène Lewenhaupts samling, ett personarkiv som i dagarna donerats till Uppsala universitetsbibliotek i sin helhet. Läs mer om denna donation i bibliotekets nyhetsflöde.

Text och bild: Helena Backman

Katalogkort med hänvisning

Föremål 30 av 400
Katalogkort med hänvisning

Att upprätta bibliotekskataloger är en hel vetenskap, så även hur man upprättar hänvisningar. Detta gäller i vårt digitala tidevarv, men var än mer viktigt att behärska under den analoga tiden i lapp- och kortkataloger. Ibland kan det te sig rätt kryptiskt för den oinvigde.

ett katalogskåp av trä med en låda utdragen

Text och bild: Helena Backman

Bodonisamlingen i Uppsala

Graverat porträtt av BodoniFöremål 29 av 400
Typografiskt verk av Giambattista Bodoni

1818 utkom ovanstående verk i två volymer, en handledning i typografi av den italienske boktryckaren Giambattista Bodoni (1740-1814).  Verket utgavs i en begränsad upplaga om 250 exemplar, och innehåller en mängd typsnitt, såsom arabiska, ryska och tibetanska, jämte ett stort urval av rössjor, ramar och andra ornament.

Bodoni är känd för sina vackert utförda tryck samt som upphovsman för typsnittet Bodoni, ett typsnitt som de flesta av oss har tillgång till i våra ordbehandlingsprogram idag. Bodoni arbetade för hertig Ferdinand av Bourbon som ledare för boktryckeriet ”Real stamperia” i Parma. Böcker och tryck från detta privata tryckeri utkom oftast i små upplagor. Sällsyntheten sammantaget med kvaliteten på trycken har gjort dem till populära samlarobjekt idag.

I Uppsala universitetsbibliotek finns en hel specialsamling med Bodonitryck. Samlingen räknas som den viktigaste av detta slag utanför Parma. Denna samling har i dagarna blivit katalogiserad i sin helhet i den nationella bibliotekskatalogen Libris, och finns därför också att hitta i bibliotekets lokala katalog Disa, där Bodonisamlingen kan sökas fram i sin helhet.

Vi kan hitta en svensk anknytning i denna Bodonisamling – Gustav III företog en resa till Italien mellan oktober 1783 och juli 1784 tillsammans med ett stort svenskt entourage. För att uppmärksamma besöket i Parma utkom från Bodonis tryckeri en hyllningsskrift till den svenske kungen.

titelbladgustav

Hypomnēma Parmense in adventu Gustavi III Sveciae regis, tryckt i Parma 1784

Text: Helena Backman
Bild: Magnus Hjalmarsson

 

 

 

Skåp med material efter Silverbibelutgåva

Föremål 28 av 400
Ett träskåp med efterlämnat arbetsmaterial från faksimilutgivningen av Silverbibeln

Bland bibliotekets handskrifter finns arkiverat arbetsmaterial som ligger bakom nu utgivna publikationer. Oftast ingår sådant i respektive författares efterlämnade papper, men det finns även sådant som bildar sina alldeles egna arkiv. I ett stort träskåp i ett av handskriftsmagasinen finns de fotografier med tillhörande dokumentation som ligger till grund för en faksimilutgåva av Universitetsbiblioteket mest kända handskrift, Silverbibeln.

en hög med fotografier ligger på en trähylla i det öppna skåpet

Professorn i kemi The Svedberg (1884-1971), nobelpristagare 1926, gjorde redan 1917 fotografiska experiment med blad från Silverbibeln, detta tillsammans med fil. lic. Ivar Nordlund. Genom olika fotografiska tekniker kunde tidigare svårtydda sidor läsas och avbildas. För detta fotografiska arbete inreddes en speciell fotostudio i källaren på Carolina Rediviva. Dessa experiment låg sedermera till grund för den faksimilutgåva av Silverbibeln som gavs ut i samband med Uppsala universitets 450-årsjubileum år 1927, och mer om denna och andra utgåvor läser du på  Silverbibelns egna webbplats.

ett par händer håller upp ett par handskrivna listor som legat i skåpet

Hur arbetet gick till mer i detalj kan man alltså få en känsla för när man ser det efterlämnade arbetsmaterialet. Idag lämnar liknande projekt inte lika många fysiska spår, då så mycket hanteras rent digitalt av våra kollegor på Digital Bild. Då behöver vi inte längre stora träskåp i magasinen för att kunna bevara efterlämnat arbetsmaterial.

ett stängt träskåp med en bokvagn framför

Text och bild: Helena Backman