400

Uppsala universitetsbibliotek 400 år

Etikett: konservering

Klämma i bokbindarnas verkstad

Föremål 295 av 400:
En klämma – eller flera – som hjälp för fasthållning av material som konserveras, monteras eller binds in i bokbindarnas verkstad

Inför den nya utställningens öppnande här på Carolina Rediviva den 14 juni kl. 14:30 behöver en hel del material ses över och få lite extra vård och omsorg. Detta gäller exempelvis kartan över Norden, Carta Marina, tryckt på 1500-talet, som återigen kommer att visas upp som ett av våra guldkorn ur samlingarna på Uppsala universitetsbibliotek.

en karta tryckt i svart och vitt över Nordens länder ligger fastklämt på ett arbetsbord med hjälp av en lång rad klämmor i plast mitt i en verkstad full med verktyg och material utmed väggarna

Nere i bokbindarnas verkstad har därför Adam Larsson sett till att kartan kommer vara i ett fint skick då den åter ska in i sin monter. Här får en lång rad klämmor hålla fast det underlag som kartan för tillfället ligger på under översynen.  Det gäller att kartan fortsätter att bevaras för våra barn, barnbarn och senare släktingar. Därför binder sådana här föremål oss samman inte bara med vårt förflutna utan även med vår framtid.

detalj från kartan med ett ocjur som ser utsom en blandning mellan val och krokodil, med två horn ur vilka det sprutar vatten på huvudet, två mindre sjöodjur ligger vid dess mage och över odjuret syns en ö med namnet Tile skrivet ovanpå

Min personliga favorit på kartan är det härliga sjöodjuret som håller till vid den helt fiktiva ön Tile – och en sådan plats passar väl bra för väsen som ser ut att tillhöra sagans värld.

Text och bild: Helena Backman

Konsertaffischer från 1800-talet

Föremål 290 av 400:
Konsertaffischer för konserter hållna i det nybyggda Carolina Redivivas festsal runt 1800-talets mitt.

Då Carolina Rediviva stod nytt år 1841 fanns på den översta av de totalt tre våningarna en stor festsal, en representationssal för universitetet. Där hölls förutom andra högtidligheter även konserter. Som framgår av denna affisch, som tyvärr saknar datum, men torde vara från 1800-talets mitt, sjöng den då världsberömda svenska sångerskan Jenny Lind i denna festsal.

en konsertaffisch från 1800-talet

Redan 1887 stod dock Universitetshuset i Uppsala färdigt, och uppträdanden och högtidligheter flyttades över till den stora aulan där. Festsalen på Carolina förvandlades med tiden till magasinsutrymmen för de allt större bibliotekssamlingarna, och senare insatta golv, vilket förvandlade husets dåvarande tre våningar till åtta, gjorde att utrymmet kunde utnyttjas på bästa sätt.

fyra fuktiga affischer ligger på ett grönt bord

Då dessa foton togs befann sig affischer för konserter på Carolina Rediviva från 1800-talets mitt i bokbinderiet för konservering. Det är därför affischerna är fuktade. Dessa spår av väta försvann naturligtvis helt efter genomförd konservering.

Text och bild: Helena Backman

Ätten Winstrups sköldebrev lagat

Föremål 235 av 400:
Adliga ätten Winstrups sköldebrev daterat 20 april 1658

Ett sköldebrev är ett dokument som visar att någon blivit adlad, och dessutom har rätt att använda ett heraldiskt vapen. Detta vapen beskrivs i detalj i dokumentets text, men avbildas också noggrant i brevet. Den person som i och med just detta sköldebrev fick sitt adelskap på pränt var biskopen i Lund Peder Winstrup (1605-1679). Han var den som tog initiativet till grundandet av universitetet i Lund, och rönte stor uppmärksamhet härom året, då hans kvarlevor genomgick en grundlig analys och under en kortare tid fanns att beskåda för den som var på plats i Lund.

det trasiga sköldebrevet

Hans sköldebrev finns dock här på Uppsala universitetsbibliotek, och tills helt nyligen har det varit i ett mycket trasigt skick. Nu har det dock genomgått en restaurering och revor och hål har lagats.

detalj med pergament som just klistrats ihop med tunt rispapper

Bokbindare Adam Larsson har försiktigt rengjort pergamentet samt fäst samman de åtskilda delarna och fyllt revor och hål  med tunt papper på ett bevarandemässigt säkert sätt, ett arbete som kräver professionell kunskap och stor noggrannhet. Resultatet är ett återigen hanterbart sköldebrev. Som förstås av detta arbete kräver våra äldre samlingar löpande handgriplig vård och omsorg för att bevaras för framtiden.

det rengjorda och hopklistade sköldebrevet

Text: Helena Backman
Foto: Adam Larsson

Ett renoverat bokband i stort format

Föremål 32 av 400
Renoverat bokband på en storfoliant

I Universitetsbibliotekets samling av riktigt stora böcker, så kallade storfolianter, finns Ancient masonry, both in the theory and practice av den engelske trädgårdsarkitekten Batty Langley (1696-1751), tryckt i London 1736.  Detta hans verk om murarkonst under antiken hade troligen en speciell betydelse för honom, då han var hängiven frimurare.

Första volymen av detta både till storlek och innehåll stora verk har fått ett helt nytt bokband, på vilken fragmenten av den tidigare trasiga ryggen har fästs, så även en äldre ryggetikett som anger löpnumret på boken i sviten av storfolianter. Dessa stora böcker förvaras liggande på hyllor i våra magasin. 

bokbindare Bosse Carlsson håller upp en stor bok mellan bokhyllor fulla med stora liggande böcker

Bokbindare Bosse Carlsson med Langleys Ancient masonry

Pärmpappret har det vid lagningen ersatts av bokpapper ur det lager som finns hos bokbindarna och konservatorerna i verkstaden på Carolina Rediviva, för att boken ska få behålla sin ursprungliga karaktär.

närbild på bokens pärmpapper, där Bosses hand syns till vänster i bild

Under de senaste två åren har Universitetsbibliotekets bokbindare Bosse Carlsson gått igenom hela vår samling av storfolianter, och lagat eller åtgärdat bokband och kapslar som behövt ses över. Varje bokband eller kapsel kräver sin egen bedömning och eventuell åtgärd, vilket gör ett sådant här arbete mycket varierande. Vissa bokband har inte behövt helt nya pärmar eller ryggar, utan endast förstärkningar i så kallat japanpapper.

en hög med böcker liggande på en bokhylla, en hand pekar ut var en bokrygg är lagad med japanpapper

Andra böcker har  varit inbundna i klotband, och då får de naturligtvis ryggar och lagningar i detta material. Oavsett vilket tas så mycket av det ursprungliga materialet som möjligt till vara, och fästs ovanpå lagningarna. Man ser därför tydligt hur bandet sett ut före lagningarna.

vackralador

I andra fall har böcker redan från början i stället för att ha varit bundna legat i kapslar, kartonger som fungerat i stället för en vanlig inbindning. Här har nytillverkade kapslar klätts med originalkapslarnas vackert mönstrade omslagspapper.

Där inga fungerande kapslar funnits kvar, eller där sköra bokband behöver extra mycket skydd för att bevaras, har det vikts skyddande grå papplådor i syrafri kartong.

en hög med grå kartonger liggande på en hylla

Universitetsbibliotekets sammanhållna samling av storfolianter har kommit upp i 2037 löpnummer, där ett nummer kan stå för flera volymer i ett flerbandsverk.  Bosse har hunnit gå igenom samtliga dessa band och säkerställt att de kommer klara av att hanteras vid läsning och forskning ytterligare några hundra år.

bosse carlsson mellan hyllorna i ett magasin

Text och bild: Helena Backman

 

Konservering av ett herbarium

Föremål 8 av 400
Bundet herbarium från Leufstasamlingen.

Konservatorstuderande Juliette Berli från Institut National du Patrimoine har gjort många insatser för våra samlingar under sin praktik på Uppsala universitetsbibliotek. Ett av hennes egna favorituppdrag har varit att konservera ett bundet herbarium som kommer från De Geers bibliotek på Leufsta bruk, en volym som nu förvaras på Carolina Rediviva. Herbariet har ägts av Nils Gyldenstolpe (1642-1709) och bär hans exlibris. Det har troligen kommit till Leufsta genom Charles De Geers (1747-1805) dotter Vilhelminas make Carl Edvard Gyldenstolpe, som var herbarieägarens barnbarnsbarn. Växterna kan alltså vara från sent 1600-tal eller tiden kring sekelskiftet 1700.

en hand med en pincett lägger ett skadat blad till rätt på ett herbariesida.

Det pressade och torkade växtmaterialet har blivit alltmer sprött genom åren, och det lim som det en gång fixerades med har torkat. Detta gör att växterna släppt från sitt underlag och med tiden kommer smulas sönder, om inte en konservator rycker in. Med hjälp av pincett och andra verktyg har Juliette Berli genomfört ett tidskrävande och noggrant arbete med att återigen fixera växtmaterialet med lim, och i möjligaste mål reparera redan uppkomna skador.

en tunn plastfilm med lim ligger under ett löst växtblad för att fästa limmet på baksidan av växtbladet

När växtdelarna blivit fastlimmade, läggs de i press tills limmet torkat, för att hålla ytterligare ett antal hundra år in i framtiden.

herbariet ligger uppslaget i en bokvagga, och växter på ett blad ligger i press under små runda tyngder

Man inser lätt att konserveringsarbete är ett riktigt hantverk som kräver en säker hand. Med relativt enkla verktyg har Juliette utfört ett mycket noggrant arbete.

på ett arbetsbord ligger Juliettes verktyg, em fuktad trasa, pincett, sax, papperslappar och ett redskap i metall att lyfta växtdelar med

Vissa av de pressade växterna har behållit sina färger trots sin ålder. De har ju legat skyddade mot ljus i sin inbundna volym. Nu ligger hela herbariet i en kapsel av syrafri kartong som ytterligare skydd.

Juliette Berli med ett uppslag i herbariet med en rosa och en blå blomma

Herbariet har placering: Leufsta MS 70.

Text: Helena Backman
Bild: Juliette Berli och Helena Backman

Tidigare har vi i bloggen kunnat läsa om Juliettes arbete med att konservera en Litauenkarta från 1613.

Konservering av Litauenkarta

Föremål 2 av 400
Karta över Litauen från 1613

Under 2016 har universitetsbiblioteket haft den stora glädjen att ha Juliette Berli som praktikant i konserveringsstudion. Juliette är under utbildning på Institut National du Patrimoine, och kommer nu i juli 2016 återvända till Frankrike för att slutföra sina studier. Under denna tid har Juliette hunnit utföra flera omfattande bevarandeinsatser, varav ett av de största varit arbetet med att konservera en unik karta över Litauen. Kartan, som även avbildar delar av Polen och Vitryssland, är utförd i kopparstick, där flera ark sammanfogats till en storlek av 90 x 115 cm. Den är ritad av Tomasz Makowski , graverad av Hessel Gerritsz och utgiven av Willem Janszoon Blaeu i Amsterdam och har troligen publicerats första gången 1603. Eftersom denna vackert kolorerade karta är det enda bevarande exemplaret av en version utgiven 1613, är det naturligtvis speciellt viktigt att den bevaras för framtiden.

Kartan var före konserveringen i ett ytterst skört tillstånd. Redan tidigare hade två träribbor som använts för att hänga upp kartan avlägsnats. Det papper som kartan är tryckt på var fodrat med två lager kanvas, ett slags grovt tyg, vilket man gjort med många kartor in i modern tid. Men papper och tyg är två material som påverkas olika av exempelvis fukt och temperatur, och materialen har då rört sig olika i förhållande till varandra. Detta har under årens lopp bidragit till att sprickor och hål har uppstått, och klotet behövde avlägsnas för att kartan inte skulle bli än mer skadad.

närbild på hål och skada i kartan

Först tvättades kartan ren med en slags svamp av gummi. Smuts och missfärgningar avlägsnades. Efter detta fixerades färgerna med gelatin, för att de inte skulle skadas under arbetets gång. Därefter avlägsnades en dekorativ textilbård som suttit utmed två av kartans kanter. Dessa textilfragment kommer framöver att sparas tillsammans med kartan, men inte sättas tillbaka igen.

lösa fransfragment liggande bredvid kartans kant

Nu vänds kartan upp och ned. Av de två kanvaslagren var det första relativt enkelt för Juliette att få bort det första.

lösa textilfragment avlägsnas från kartans baksida

Kartan vänds återigen med framsidan uppåt och ett papper limmas fast ovanpå med cellulosalim för att fixera materialet då det understa lagret kanvas ska tas bort. Eftersom kartan är full av sprickor och hål skulle den annars falla i småbitar under detta moment.

kartan liggade på ett bord med halvt genomskinliga papper limmade på framsidan

När detta skyddande papperslager torkat vänds kartan återigen med baksidan uppåt, och det känsliga arbetet med att avlägsna det andra, sista lagret kanvas tar vid. Till detta används mycket vatten och när man väl börjat får kartan inte torka. Juliette fick därför ägna en hel dag åt att få bort detta lager.

blött tyg ligger delvis borttaget från kartans blöta baksida

Här syns mycket tydligt exakt hur skadad själva papperskartan varit – utan något kanvas på baksidan består kartan bara av lösa fragment som utan det nu skyddande pappret på framsidan skulle fallit sönder.

närbild på ett hörn där klotet avlägsnats från baksidan och hål och revor i pappret tydligt syns

När kartan sedan torkat vändes den återigen och det tillfälliga, sammanhållande pappret på ovansidan avlägsnades. Därefter fodrade Juliette upp kartan på två lager av japanskt papper – först ett tunt lager papper för att fixera kartan, som limmades fast med stärkelselim med mycket vatten, därefter ytterligare ett lager av tjockare papper. Därefter fick kartan ligga i press och torka.

närbild på hål i pappret som blivit ifyllda med japanskt papper

När kartan torkat helt fyllde Juliette i hål och breda springor i pappret med japanskt papper för att hålla ihop kartan och få en jämn yta. Färgbortfall i sprickor och hål fylldes i med vattenfärg. Denna färg kan till skillnad från kartans ursprungliga färger lätt tvättas bort, och på så sätt kan man även fortsättningsvis skilja på de ursprungliga färgerna och vad som tillkommit vid konserveringen.

Nya lådor har tillverkats för den framtida förvaringen. Kartan har efter fullbordad konservering fått en stor mapp i syrafri kartong, där den ligger skyddad mot ljus på sin plats i magasin. Jämte denna mapp förvaras i en särskild box de delar som tidigare hört till kartan, bland annat de träribbor som kartan varit fästad vid och de textilbårder som tagits bort. I denna box förvaras också all den dokumentation som gjorts kring denna konservering, så att framtida medarbetare ska veta vilka ingrepp som skett.

en öppen, långsmal låda där man ser träribbor och textilfragment ligga fixerade

Juliette uppskattar att detta arbete tagit henne ungefär två veckors aktivt arbete, medan arbetet i sig tagit betydligt längre tid, då kartan behövt torka ordentligt mellan de olika momenten.

I kulturarvsportalen Alvin kan man idag se kopior i högupplösta versioner av hur denna karta såg ut före konserveringen och hur den ser ut idag efter konserveringen. Här i bloggen får vi nöja oss med en lågupplöst bild.

kopia av den konserverade kartan, som nu är ljusare och har mer lysande färger än tidigare

Under hela arbetet fördes en noggrann dokumentation i text och bild. Foton från denna har använts i detta blogginlägg. Ytterligare prov på Juliette Berlis bevarandeinsatser här i Uppsala kommer i senare inlägg i denna blogg.

Text: Helena Backman
Bild: Juliette Berli och Lars Björdal