400

Uppsala universitetsbibliotek 400 år

Etikett: medicin (Sida 1 av 2)

Det första verket om idrottsmedicin

Föremål 373 av 400:
Girolamo Mercuriales De arte gymnastica från 1500-talet

Bland våra äldre tryckta böcker i medicin finns ett exemplar av De arte gymnastica av den italienske läkaren Girolamo Mercuriale. Verket utkom för första gången 1569, och betraktas som det första verket i idrottsmedicin.

tre män i höftskynken klättrar i rep, bakom dem balanserar två män på lina

Mercuriale studerade antikens syn på diet, motion och hygien, och det som med moderna ögon kan betraktas som sjukgymnastik.

två par män brottas på marken och har fast varandra i grepp om armar och ben

Detta exemplar av Mercuriales verk är tryckt i Venedig 1573. Illustrationerna visar sportande antika herrar, med höftskynken i de fall där deras positioner annars skulle te sig alltför avslöjande för 1500-talsläsaren.

Boken har signum: Med. Hygien i våra samlingar.

Text och bild: Helena Backman

bokens titelsida

Brev från Heinrich Meibom, tysk professor i medicin, historia och poesi i Helmstedt, 11 februari 1673

Föremål 281 av 400:
Letter from Heinrich Meibom, German Professor of Medicine, History and Poetry in Helmstedt, 11th February 1673
(Detta inlägg finns endast i engelsk version.)

The early universities carried out most of their dissections on animals, particularly pigs and dogs. There were no human dissections in the early period due to restrictions placed by the Roman Catholic Church; cadaveric dissections were introduced in the late 13th century initially for legal purposes – determination of death. These led to the regular use of human cadavers in medical instruction. Later, prisoners who were executed were permitted to be taken for dissection, but no other human corpses were allowed. This was still the case in the 17th century and the constant need for human bodies for dissections at the university is quite drastically illustrated by this letter, addressed to the mayor and the council of the city of Braunschweig. It was important to seize the opportunity when there was going to be an execution in the neighbourhood. In Uppsala in Sweden, for instance, dissections at the anatomical theatre were rare indeed, due to the lack of bodies available.

Signum/Shelfmark: Waller Ms de-03664
The letter in digital form: Letter 1673-02-11, Helmstedt

First page of the letter

Transkription

WolEdle, Veste, Hoch- und Wolgelarte, hoch und wol-
weise, Insonderß hochgeehrte Herrn und
wehrte freunde,

Nachdem ich in erfahrung kommen, daß in ihrer Stadt
einige Kindermörderin condemniret, und vom leben zum
tode werde gebracht werden, habe ich nicht ümbhin
gekondt, meine hochgeehrte Herrn dienstlich zu er-
suchen, Sie nach vollenzogenen urtheil selbigen cörper
unß hieher zur Anatomie zu liefern großgönstig
belieben wolten. Eß penetriren Meine hochgeehrte
Herrn ohne meine erinnerung vernünfftig, daß
hiedurch dem gemeinen besten und der alhie stu-
dierenden Jugend großer vortheil geschehe,
alß zweifele ich nicht, Sie werden von Ihnen
selbsten so wol daß bonum publicum zu promoviren
suchen, alß auch ihrer benachbarten und deß
furstl. braunschw. Lun. Hauses Academie gerne
und willig hierin gratificiren, warümb ich
den meineß orths dienstlich bitte, und ver-
pflichte mich hiewiederümb gegen Meinen
Hochgeehrten Herren sampt und sonderß und
denen Ihrigen zu allen müglichsten diensten
und wilfahrung. Nechst empfhelung der
gewaltigen Obhuet gotteß, verbleibe

Meiner hochgeehrten Herrn

Stets dienstwilligster diener
Hinrich Meybaum D. und bey
hiesiger Julius-Universitet Ana-
tomes Professor ordinarius

Helmstedt. den 11. Febr. 1673

[Address:]

Denen WolEdlen, Hoch und Wolgelarten,
Hoch- und Wolweisen, Herren, Bürger-
meister und gesampten Rath der Stadt
Braunschweig, Meinen insonderß hoch-
geehrten herrn, und wehrten freunden

Braunschweig

Approximate translation

Very Noble, Highly learned and Very Wise, especially Honoured Sirs and dearly-loved Friends,
Having heard that in your town a child-murderess has been condemned to death, I must humbly beg the worthy gentlemen to be good enough to hand over the body to the dissecting room after the sentence has been carried out. I do not need to remind you that this is for the common good and will be a great advantage to the students; also I do not doubt that you yourselves desire to promote the public welfare and that of your neighbours and will willingly gratify the desire of the Academy of the House of Brunswick-Luneburg and I herewith bind myself to render any possible service to you gentlemen, in return.
Commending you to the mighty power of God
Your very humble servant

Hinrich Meybaum, Doctor and
Ordinary Professor of Anatomy at the
Julius University

Heinrich Meibom

Heinrich Meibom the younger (1638-1700) belonged to a German family of several distinguished learned men. His grandfather Heinrich Meibom the elder (1555-1625) was professor of poetry and history at the University of Helmstedt and poëta laureatus in Praha. Marcus Meibom (1630-1711) was employed for some time by Queen Christina at her library in Sweden, and later became librarian in Copenhagen (1653-1663).
Heinrich Meibom (the younger) was in 1664 appointed professor of medicine at the University of Helmstedt and in 1678 he was also appointed professor of history and poetry. In this later position he edited a great number of his grandfather’s historical works. As a professor of medicine he was regarded to be one of the most distinguished physicians of his time. In 1666 he discovered the tarsal glands, the so called glandulae meibomianae, the sebaceous glands embedded in the tarsal plate of each eyelid.

Text & transcription: Håkan Hallberg & Krister Östlund
Image/bild: Uppsala University Library/Uppsala universitetsbibliotek (Alvin)

Detta inlägg har tidigare publicerats på Uppsala universitetsbiblioteks webbplats 2014 / This post has previously been published on the Uppsala University Library’s website 2014.

Last page of the letter

Handskrift med välutnyttjade sidor

Föremål 219 av 400:

Denna handskrift med verk från 1300- och 1400-talen innehåller en mängd olika texter, präntade av olika händer.Här finns längre och kortare texter med religiöst innehåll, men även en del inom medicin. En del av texterna är på latin, andra på medeltida svenska. Boken har en gång funnits på klostret i Vadstena.

Innehållet är skrivet på papper, men här finns också en del 1200-talstext på pergament i början av boken, pergament som egentligen utgör del av bindningen. Ett av dessa pergamentblad har ett olyckligt veck mitt över sidan, och skrivaren har gjort sitt bästa för att till fullo använda den yta denna har att skriva på.

närbild på några krokiga rader präntade i en handskrift

Precis som när det gäller tryckta böcker är det svårt att få in kompletteringar i efterhand. Här får en skrivare ta marginalen till hjälp.

en sida ur handskriften där någon skrivit utmed kanten på pappret på höjden vid sidan om resten av texten

Liksom många av våra medeltida västerländska handskrifter har denna volym blivit digitaliserad i sin helhet. Du kan därför hitta den i databasen Alvin, med bokband och allt. Se hela handskriften här: C 22 – Böner, uppbyggliga och asketiska texter

Text: Helena Backman
Bild: Uppsala universitetsbibliotek genom Alvin

Vackert bokband ur Wallersamlingen

Föremål 187 av 400:
Vackert bokband från slutet av 1600-talet ur Wallersamlingen

bild på hela bokbandets framsida

Ett vackert skinnband med guldtryck och inläggningar i skinn hittar vi i läkaren och boksamlaren Erik Wallers efterlämnade bibliotek, som står sammanhållet här på Uppsala universitetsbibliotek. Det ovanligt arbetade bokbandet tillhör Adenochoiradelogia: or, an anatomick-chirurgical treatise of glandules & strumaes, or kings-evil-swellings av John Browne, tryckt i London 1684.

titelbladet till boken

Den engelske anatomen och kirurgen John Browne (1642-1702) var den förste att beskriva skrumplever  år 1685 och nekrotisk bukspottskörtelinflammation redan 1684. Hans porträtt ser vi på en frontespis graverad av Robert White (1645-1703) i bokens början.

John Brownes porträtt

Boken köptes in av Erik Waller på Sotheby & co. i London 1932.

bild på Erik Wallers namn och adress på kvittot från Sothebys

Text och bild: Helena Backman

Dietråd på 1800-talet

Föremål 131 av 400:
Häfte med dietråd från 1800-talet

Dagstidningar och veckopress säljer lösnummer genom att skriva om nyaste hälsosamma dieterna för den som vill minska i vikt eller bygga upp sin kropp. Ett häfte med titeln Att förekomma och bota besvärande fetma äfvensom öfverdrifven magerhet, efter fysiologiska, kemiska, dietetiska och medicinska föreskrifter … av en Fr. Händel, baserad på råd av en dr Dancel och översatt från tyskan, visar att detta är ett ämne som intresserade även förr. Häftet är utgivet på Sigfrid Flodins förlag i Stockholm i mitten av 1800-talet, och vill visa de nya rönen om hur man bäst går ned eller upp i vikt.

Det framgår i texten att Händel förespråkar en balanserad kost för viktnedgång, med ett inte alltför stort intag kött, men heller inte uteslutande vegetariskt. Händel skulle därför inte varit någon förespråkare av dagens LCHF-kost eller vegetarianism.

ett uppslag i häftet

Händel ger även råd kring motion och rörelse, och däribland sådana som inte brukar finnas med i dagens hälsospalter. Här något att betänka om ridning, om man vill öka på sin kroppsmassa: ”Övningar till häst hindra sålunda korpulens och måste undvikas av dem, som önska bliva feta; åtminstone måste de välja en mycket sedlig häst och rida i skritt.”

ett uppslag med text

Men redan i förordet kommer Händel in på detta att önskad storlek ligger i betraktarens öga, och varierar mellan tid och plats. Huvudsaken då liksom nu är att trivas i sin kropp.

Detta häfte återfinns i Westins boksamling, om vilken finns mer att läsa på universitetsbibliotekets webbplats: Westins boksamling

Text och bild: Helena Backman

 

 

The Pantegni’s Progress

The Pantegni’s Progress: A Lost Encyclopedia Emerges from Fragments in the Uppsala University Library

by Monica H. Green, Arizona State University

Svensk version

Water Damage

In the 11th century, Europe witnessed the first of what would be several programs of translating Arabic science and medicine into Latin. When these works were imported into their new cultural milieu, their survival hinged on single hand-written copies, first of the original text in Arabic, and then of those first drafts of the translator’s Latin version. When a native North African, Constantine, arrived in Italy in the mid-1070s, he brought with him a cache of Arabic medical books that had never been seen before on the northern shores of the Mediterranean outside of Islamic Spain. Constantine, who soon became a monk at the Benedictine motherhouse of Monte Cassino, would spend the rest of his life translating these Arabic medical books into Latin.

But with one of his works, which he called the Pantegni—the Complete Art of Medicine—something happened that would frustrate his ambitions. The Pantegni was a large medical encyclopedia in two parts, originally composed by a Persian physician, ‘Ali ibn al-‘Abbas al-Majusi (d. ca. 982). The first part, in 10 books, addressed the theoretical aspects of medicine: basic elemental theory and physiology, anatomy, the causes of disease. The second part, which was also supposed to be in 10 books, addressed practice: how to maintain health (Book I), basic properties of pharmaceutical ingredients (Book II), fevers (Book III), general conditions of the body like leprosy (Book IV), diseases of the individual parts of the body, in head-to-toe order (Books V-VIII), surgery (Book IX), and compound medicines (Book X).

Constantine clearly had planned to translate the whole of the Pantegni, but as he was approaching the Italian shore, his ship was hit by a severe storm. The better part of the Practica was ruined. In the earliest manuscripts, we find only Books I, the first part of II, and, sometimes, the first third of Book IX. Constantine’s original copy of the Arabic text would have been written on either parchment or paper, since both materials were used in North Africa at this time. Paper (made of linen rag) would have been new in mainland Italy, however, so working with it may have been a particular challenge.

But Constantine persisted. A late 12th-century copy of the Pantegni, Practica in Uppsala University Library opens (fig. 1) with Books I and II, listed together as if they constituted a single book. But in fact, the Uppsala manuscript has more. Although somewhat cryptic, the Uppsala manuscript shows not simply an ambition to reconstruct the damaged text, which was partially successful, but traces of the compiler’s plans to add additional material.

part of manuscript

fig. 1: Uppsala, Universitätsbibliothek, MS C 586, f. 81r (detail): the Table of Contents to Pantegni, Practica, Books I-II. This is the text on the regimen to maintain health.

“Notes to the Editor”

The historical clues embedded in the Uppsala manuscript are revealed by comparing it to others from the same time period. Below, in the table, are the contents of five manuscripts that document the process of planning the Practica’s completion. The first two, dating from the mid-12th century and now in libraries in Berlin and Oxford, present additional books that Constantine was able to salvage, apparently, from his water-damaged copy of al-Majusi’s Arabic original: Book VI, on diseases of the chest, and the better part of Book VII, on diseases of the abdomen. The Oxford manuscript also has the portion of the surgery, Book IX, that Constantine originally translated, which is documented in other, earlier copies of the Pantegni.

Table 1. Comparison of Manuscripts Documenting the Attempted Completion of the Pantegni, Practica

Pantegni, Practica Berlin, MS lat. qu. 303a, s. xii med. Oxford, Pembroke MS 10, s. xii med. Uppsala C 586, part 2, s. xii ex. Munich, Clm 381, part 2 (ff. 89-156), s. xiii in. Vatican, Pal. lat. 1304, part 5, s. xii ex.
I: regimen of health X X X
IIa: “on testing medicine” (De probanda medicina) X X X
IIb: [De simplici medicina] [added by later hand: De simplici medicina]
IIc: [De gradibus] X (1st sentence) X (1st sentence) De gradibus (complete)
III: on fevers and apostemes [chapters on fevers, frenzy] [chapters on fevers, frenzy] [chapters on fevers] (following quire lost)
IV: diseases of the exterior of the body
V: diseases of the interior of the body (head)
VI: diseases of the respiratory organs X X X X
VII: diseases of the gastro-intestinal organs X X X
VIII: diseases of the genitals and legs
IX: surgery X (added by later hand)
X: antidotary (book of compound medicines)
Other contents: Alexander of Tralles, Practica Masha’allah (“Messehalah”), Epistola in rebus eclipsis (tr. John of Seville and Limia, preface only); Liber flebothomiȩ (incomplete) Tereoperica (Book I only) Muscio, Gynaecia (and other texts added by later hands)

 

So, Constantine was able to salvage portions of five of the ten books of the Practica after all. Half way there! The Uppsala manuscript, together with a similar one now in the State Library in Munich, then move beyond those of Berlin and Oxford, and show what the compiler planned to do next. And that was to go back and finish the still incomplete Book II, on medicinal substances. In both the Munich and Uppsala manuscripts, after the end of the portion of Book II of the Practica on “proving” medicines (describing the principal effects of medicines), there are three sentences forming the transition between the old material and the new:

“Hic autem finitur disputatio nostra de uniuersali uirtute simplicis medicine. ||

Est itaque incipienda singularum medicinarum disputatio de natura et ui et proprietate. ||

Quoniam disputationem simplicis medicine universaliter prout ratio postulavit, explevimus restat ut ordo de unaqua sequitur specie singulariter et cetera”

(Here ends our discussion of the universal power of simple [uncompounded] medicines. ||

And thus the discussion of individual medicines should begin, concerning the nature and power and character of them. ||

Because the general discussion of simple medicines depends on the types being used, it remains for us to explain each kind [of medicine] in turn, et cetera).

The first two sentences come from the original version of Book II. The sentence “Hic autem finitur …” (Here ends our discussion …) closes the De probanda medicina, which addressed the general characteristics of drugs. The next sentence, “Est itaque incipienda …” (And thus the discussion of individual medicines should begin …) clearly signals the next part of the text. But there was no “next part” in the earliest manuscripts of the Pantegni Practica. That’s what had been lost. Yet the editor or scribe had reason to believe it might yet be retrieved. In these earliest manuscripts, this sentence ended with two additional words: deo adiuvante, “God willing.”

What was that next section on individual medicines supposed to be? In al-Majusi’s Arabic original, that next section was called “On Simple Medicines.” Whereas the first section describes medicines by types (expectorants, laxatives, etc.), this second section described each drug individually (aloe, roses, zedoar). To replace it, the editor planned to use Constantine’s translation of a work called De gradibus (On the Degrees of Medicines) by Ibn al-Jazzar (d. 979), a physician in North Africa. And so, we find here in our Uppsala and Munich manuscripts, as our third sentence, “Quoniam disputationem …” (Because the general discussion …), the opening words Ibn al-Jazzar’s De gradibus (On the Degrees of Medicines).

But where was the rest of the text? That “et cetera” at the end of the third sentence was meant to flag, “and we’ll put in the rest of this later.” Yet it seems that “later” never came. Just as we use Post-It notes to flag where we plan to put new sections in our writing projects, so medieval writers used temporary notes, small scraps of parchment called schedulae, for notes that weren’t going to be immediately erased. But while the original compiler might know what those little notes meant, the scribe writing out a fair copy might not.

The initial scribe’s confusion can be seen in another part of the textual tradition. In several other manuscripts from this period—including one now in Bamberg, which captures the work of a mid-12th-century monk at Hildesheim named Northungus, and also the Codex Gigas (or “Devil’s Bible”) in Stockholm, the largest medieval manuscript in the world—we find the full prologue of the De gradibus. But still, the rest of the text is missing. Our Uppsala scribe, making his copy as much as a century after the “Post-It” note for the De gradibus had been placed, doesn’t seem to notice the error.

 Completing the Pantegni Practica

The place-marker for the De gradibus in the Uppsala and Munich manuscripts is followed by three short chapters on fevers, classified by their cyclicity: quotidian (daily), tertian (every other day), and quartan (every third day). Fevers were supposed to be treated in Book III of the Practica. Then comes a paragraph on frenzy, a topic that would be treated in Book VI of the Practica. Again, as with the excerpt from the De gradibus, it seems that these four brief chapters were placed in original exemplar copied at Monte Cassino as place-markers: signaling what the next section of the text was supposed to address. Interestingly, this sequence of chapters, grouped as if they were a unified text, is also found in Berlin lat. qu. 198, an odd manuscript made in France or Spain in the year 1131/32 that gathers together excerpts from a variety of different texts on medicine and the duties of running a rural estate. It, too, seems to have a lineage connecting directly to Monte Cassino.

The poor scribe copying out Constantine’s chaotic draft can, in the end, be forgiven, since from this point on, as reflected in the Uppsala and Munich manuscripts, he was copying Constantine’s original work as it had been intended. The chapter that follows on lesions of the throat (De apostemate in faucibus, fig. 2) opens Book VI of the Practica, on diseases of the neck and chest, showing that the full plan of a reconstructed Practica was taking shape.

detail of manuscript

fig. 2: Uppsala, Universitätsbibliothek, MS C 586, f. 130r, detail: transition between chapter on frenzy and first chapter of Book VI of Pantegni, Practica on lesions in the throat.

But the Uppsala scribe was, alas, himself dealing with a defective exemplar. In the Munich manuscript—and, indeed, in the Berlin and Oxford manuscripts we mentioned earlier—the whole of Book VI but also much of Book VII, on conditions of the digestive organs, had been copied. Our Uppsala scribe cut off his transcription of Book VI in the middle of chapter VI.6, in the chapter on harshness of the voice, signaling that he thought the text complete there. He ends with the bold words: Explicit liber Pantegni de Regimento Sanitatis (Here ends the Book Pantegni on the Regimen of Health, fig. 3).

detail of manuscript

fig. 3: Uppsala, Universitätsbibliothek, MS C 586, f. 132v, detail: colophon ending the Practica, Pantegni. In fact, the text breaks off here abruptly in the middle of Book VI, chapter 6.

Making Sense of Scraps

A modern scholar editing the Pantegni, looking for the “correct” form of the texts, would look at the Uppsala manuscript, declare it defective, and then just set it aside. For the historian, however, these “defects” tell a story. Why was the Pantegni, Practica allowed to leave Constantine’s desk in such an incomplete state? Perhaps the answer is simply that he died—leaving a copy unfinished on his desk, with no one to explain to the poor scribe that those schedulae were reminders to finish fleshing out the text, and not the main text itself.

Our story of the reconstruction of the Pantegni Practica doesn’t end here. Another manuscript from the late 12th century, now in the Vatican, preserves some remnants of the patchwork Practica, but here, the whole text of the De gradibus is present. Then, remarkably, another editor several decades later discovered a text that for the past century had been virtually unknown. This was Constantine’s translation of the De simplici medicina (On simple drugs)yes, that second half of al-Majusi’s original Book II that had previously been given up for lost! Somehow, miraculously, Constantine had been able to repair the damaged copy from the shipwreck, or obtain a new one. By the time we get into the middle of the 13th century, a whole ten-book version of the Practica has been patched together, using selections from Constantine the African’s other works to make up for all the other material that couldn’t be recovered.

The discovery of the text of the Practica of the Pantegni in Uppsala C 586, precisely because it is incomplete, helps us reconstruct something more about what Constantine and his assistants were doing at Monte Cassino. They recognized how much wisdom was contained in al-Majusi’s original Arabic text, and they went to extraordinary lengths to reconstruct the lost or damaged text. That a record of that labor should now be found in a university library in Sweden is testimony to the far-reaching impact this monk from North Africa had.

Further Reading:

Constantine the African is a figure about whom we still have a lot to learn. The following studies can tell you more about his major work, the Pantegni, about the context of Monte Cassino in the 11th century, and about the larger context of learned medicine in the “long 12th century” in western Europe.

Charles Burnett and Danielle Jacquart, eds., Constantine the African and ‘Ali ibn al-Abbas al-Magusi: The ‘Pantegni’ and Related Texts. Studies in Ancient Medicine 10.  Leiden:  Brill, 1994.

Monica H. Green, “Medical Books,” in The European Book in the Long Twelfth Century, ed. Erik Kwakkel and Rodney Thomson (Cambridge: Cambridge University Press, in press).

Monica H. Green, “Rethinking the Manuscript Basis of Salvatore De Renzi’s Collectio Salernitana: The Corpus of Medical Writings in the ‘Long’ Twelfth Century,” in La ‘Collectio Salernitana’ di Salvatore De Renzi, ed. Danielle Jacquart and Agostino Paravicini Bagliani, Edizione Nazionale ‘La Scuola medica Salernitana’, 3 (Florence: SISMEL/Edizioni del Galluzzo, 2008), 15-60

Monica H. Green, “Salvage from an Eleventh-Century Shipwreck: Lost Sections of an Arabic Medical Encyclopedia Discovered in Pembroke College, Oxford,” Pembroke College, Oxford, blog post, 02 December 2015, http://www.pmb.ox.ac.uk/Green.

Francis Newton, The Scriptorium and Library at Monte Cassino, 1058-1109 (Cambridge: Cambridge University Press, 1999).

 

Monica H. Green
Arizona State University
monica.green@asu.edu

Pantegni växer fram

Föremål 128 av 400:
Handskriftsfragment av Pantegi, Practica i Uppsala universitetsbibliotek.

Dagens föremål är ett handskriftsfragment, det vill säga en ofullständig text, på Uppsala universitetsbibliotek, som tillsammans med andra fragment bevarade i europeiska samlingar tillsammans visar på en texts tillkomsthistoria under handskriftstiden. Professor Monica H. Green, Arizona State University, redogör här för sitt arbete med att spåra denna historia.

Version in English

Pantegni’s tillkomstprocess – en förlorad encyklopedi framträder ur handskriftsfragment i Uppsala universitetsbibliotek

av Monica H. Green, Arizona State University (översättning från engelska)

Vattenskada

På 1000-talet fick Europa skåda det första av vad som skulle komma att bli åtskilliga översättningsprojekt av arabisk vetenskap och medicin till latin. När de arabiska verken importerades till denna nya kulturell miljö, hängde deras överlevnad på enstaka handskrivna kopior: först kopian av originaltexten på arabiska, därefter på de första utkasten till översättarens latinska version. När Constantinus, född i Nordafrika, anlände till Italien i mitten av 1070-talet, hade han med sig en bunt arabiska böcker som inte varit kända förut på Medelhavets norra kust utanför det islamska Spanien. Constantinus, som snart komma att inträda vid benediktinernas moderkloster Monte Cassino och bli munk där, skulle komma att ägna resten av sitt liv att översätta dessa arabiska medicinska böcker till latin.

Med ett av dessa arbeten, som han kallade Pantegni – Den medicinska konsten i sin helhet— hände dock något som skulle gäcka hans ambition. Pantegni var en stor medicinsk encyklopedi i två delar, ursprungligen sammanställd av en persisk läkare, ‘Ali ibn al-‘Abbas al-Majusi (d. ca. 982). Den första delens tio böcker avhandlade medicinens teoretiska aspekter: grundläggande teori och fysiologi, anatomi och sjukdomars orsaker. Den andra delen, Practica, som också ursprungligen bestod av tio böcker, avhandlade den medicinska praktiken: hur man skulle bibehålla god hälsa (bok I), de grundläggande egenskaperna hos farmaceutiska ingredienser (bok II), febrar (bok III), kroppsliga generella sjukdomstillstånd som lepra (bok IV), sjukdomar i särskilda delar av kroppen, ordnade från huvud till tå (bok V-VIII), kirurgi (bok IX), och sammansatta mediciner (bok X).

Det är tydligt att Constantinus hade planerat att översätta hela Pantegni, men när hans fartyg närmade sig den italienska kusten, råkade den hamna i en hård storm. Större delen av del två av Pantegni, den del som kallas Practica, förstördes. I de tidigaste handskriftskopiorna av Practica finner vi bara bok I, första delen av bok II och ibland, första tredjedelen av bok IX. Constantinus ursprungliga kopia av den arabiska texten bör ha varit skriven på antingen pergament eller papper, eftersom dessa skrivmaterial var i bruk I Nordafrika vid denna tid. Papper (gjort av linnelump) var dock sannolikt en nyhet på Italiens fastland, så att arbeta med detta material bör ha utgjort en särskild utmaning.

Men Constantinus gav inte upp. En sen 1100-tals-kopia av Practica-delen av Pantegni, som finns i Uppsala universitetsbibliotek (fig. 1) börjar med de enskilda kapitlen i bok I och II. I innehållsförteckningen listas dessa kapitel direkt efter varandra, som om de utgjorde en enda gemensam bok. Men uppsalahandskriften är annorlunda också på andra sätt (övers. av ’has more’). Även om det tar lite tid att lista ut (somewhat cryptic), visar Uppsalahandskriften inte bara på en ambition hos skrivaren att rekonstruera den förlorade texten, något som delvis lyckades, utan den ger också en bild av hur sammanställaren Constantinus planerade att lägga till ytterligare material.

del av handskrift

fig. 1: Uppsala universitetsbibliotek, MS C 586, f. 81r (detalj): Innehållsförteckningen till Pantegni’s Practica-del, bok I-II. Denna text handlar om hur man ska bibehålla god hälsa.

“Instruktioner till redaktören”

De historiska ledtrådar som finns i Uppsalahandskriften framträder när man jämför den med andra kopior av texten från samma period. Nedan, i tabellen, ser vi innehållet i fem handskriftskopior som visar hur planen att göra Practica fullständig såg ut. De två första handskrifterna, från mitten av 1100-talet, nu i bibliotek i Berlin och Oxford, återger ytterligare böcker av Practica som Constantinus uppenbarligen kunnat rädda från sin vattenskadade kopia av al-Majusis arabiska original: Bok VI, om sjukdomar i bröstet, och den större delen av bok VII, om sjukdomar i buken. Oxfordhandskriften har också den del av kirurgi-kapitlet, bok IX, som Constantinus ursprungligen översatte, som också finns i andra, tidigare kopior av Pantegni.

Tabell 1. Jämförelse av handskrifter som visar på hur man försökt göra Practica-delen av Pantegni fullständig

Practica-delen av Pantegni
Berlin, MS lat. qu. 303a, mitten av 1100-talet
Oxford, Pembroke MS 10, mitten av 1100-talet
Uppsala C 586, part 2, slutet av 1100-talet
München, Clm 381, part 2 (ff. 89-156), början av 1200-talet
Vatikanen, Pal. lat. 1304, part 5, slutet av 1100-talet
I: Om bibehållande av god hälsa X X X
IIa: “Om att pröva mediciner” (De probanda medicina) X X X
IIb: [De simplici medicina] [tillagt av en senare hand: De simplici medicina]
IIc: [De gradibus] X (första meningen) X (första meningen) De gradibus (fullständig)
III: Om febrar och bölder [kapitel rörande febrar, förvirring] [kapitel rörande febrar, förvirring] [kapitel rörande febrar] (det lägg som skulle följa därefter saknas)
IV: Kroppens utvärtes sjukdomar
V: Kroppens invärtes sjukdomar (huvudet)
VI: Andningsorganens sjukdomar X X X X
VII: Matsmältningsorganens sjukdomar X X X
VIII: Genitaliernas och benens sjukdomar
IX: Kirurgi X (tillagt av senare hand)
X: Antidoter (sammansatta mediciner)
Övrigt material: Alexander av Tralles, Practica Masha’allah (“Messehalah”), Epistola in rebus eclipsis (tr. John av Seville och Limia, endast förord); Liber flebothomiȩ (ofullständig) Tereoperica (endast bok I) Muscio, Gynaecia (och andra texter tillagda av senare händer)

Constantinus lyckades alltså ändå rädda delar av fem av Practicas tio böcker. Halvvägs till målet! Uppsalahandskriften och en liknande handskrift som nu finns i Bayerische Staatsbibliothek i München, tar det hela längre jämfört med berlin- och oxfordhandskrifterna, och visar på nästa steg i sammanställarens plan. Det var att gå tillbaka och färdigställa den ännu ofullständiga bok II, ”Om att pröva mediciner” (som beskriver den allmänna verkan hos mediciner). I både münchen- och uppsalahandskrifterna följer efter slutet på denna del tre meningar som utgör övergången mellan det äldre materialet och det nyare:

“Hic autem finitur disputatio nostra de uniuersali uirtute simplicis medicine. ||

(Här slutar vår diskussion om den allmänna verkan hos enkla  mediciner)

Est itaque incipienda singularum medicinarum disputatio de natura et ui et proprietate ||

(Och så ska alltså diskussionen om de individuella medicinerna ta vid, den som gäller dessas olika natur, verkan och karaktär)

Quoniam disputationem simplicis medicine universaliter prout ratio postulavit, explevimus restat ut ordo de unaqua sequitur specie singulariter et cetera”

(Eftersom den allmänna diskussionen rörande enkla mediciner beror av de olika typer som används, återstår för oss att beskriva varje slag [av medicin] i tur och ordning, och så vidare).

De två första meningarna kommer från den ursprungliga versionen av Practicas bok II. Meningen “Hic autem finitur disputatio nostra…” (Här slutar vår diskussion …) avslutar bok II, De probanda medicina, som avhandlade allmän verkan hos mediciner. Nästa mening, “Est itaque incipienda singularum medicinarum disputatio…” (Och så ska alltså diskussionen om de individuella medicinerna ta vid …) markerar klart att nästa del av texten ska följa. Men det fanns ingen “nästa del” i de tidigaste handskrifterna av Practica-delen av Pantegni. Det var det som hade gått förlorat. Men sammanställaren eller skrivaren hade anledning att tro att den fortfarande kunde återfinnas. I dessa tidigaste handskrifter avslutades denna mening med orden deo adiuvante, “Om Gud vill.”

Vilken text om de individuella medicinerna skulle då följa, enligt planen? I al-Majusi’s arabiska original, som vi har tillgång till idag, kallades den följande texten “Om enkla mediciner” Medan den första avdelningen, De probanda medicina, beskriver mediciner efter verkan (slemlösande, laxerande o s v), beskriver denna andra avdelning varje medicinalväxt för sig (aloe, ros, sittver). Som en ersättning för ”Om enkla mediciner” planerade sammanställaren använda Constantinus’ översättning av ett annat verk, kallat De gradibus (Om medicinens grader) av Ibn al-Jazzar (d. 979), en annan nordafrikansk läkare. Alltså finner vi i Uppsala- och münchenhandskrifterna på denna plats, som den tredje meningen, “Quoniam disputationem simplicis medicine…” (Eftersom den allmänna diskussionen rörande enkla mediciner …), just de ord som inleder Ibn al-Jazzar’s De gradibus (Om medicinens grader).

Men vad hände med resten av texten? Det där ”och så vidare” i slutet av tredje meningen var ju tänkt att signalera ”och vi placerar in resten senare”. Det ser dock ut som om ”senare” aldrig blev av. Precis som vi använder post-it-lappar för att markera var vi tänker göra tillägg till en text vi skriver på, så använde också medeltida skrivare tillfälliga markörer, små pergamentremsor som kallas schedulae, med de anteckningar som skulle läggas till senare. Men fastän det var tydligt för den som gjorde notiserna hur anteckningarna var tänkta att infogas, kunde det hända att den skrivare som skulle renskriva texten inte förstod det.

Den första avskrivarens tvekan blir synlig i en annan gren av text-traditionen. I flera andra handskrifter av texten skrivna samma period – inklusive en som nu finns i Bamberg, (av Northungus’ hand, en munk verksam i Hildesheim vid mitten av 1100-talet), och också en i Codex Gigas (eller Djävulsbibeln, i Stockholm, världens största handskriftsvolym) — återfinner vi hela prologen till De gradibus. Men även där saknas själva brödtexten.

Fullbordandet av Practica-delen av Pantegni

Skrivaren av uppsalahandskriften, som gjorde sin kopia av texten så sent som ett sekel efter att “post-it”-lappen för De gradibus hade lagts in, tycks inte ha sett att något saknades. I uppsala- och münchenhandskrifterna följs platsmarkören för De gradibus av tre korta kapitel om febrar, som ordnas efter hur ofta de återkommer: daglig, tredjedags- och fjärdedags-. Febrar skulle egentligen ha avhandlats i Practica-delens bok III. Därefter kommer ett stycke om vansinne, ett ämne som skulle ha avhandlats i bok VI av Practica. Återigen, precis som med utdraget ur De gradibus, verkar det som att dessa fyra korta avsnitt fungerade som platsmarkörer i ett ursprungligt handskriftsexemplar i Monte Cassino, markörer som skulle signalera vad det följande avsnittet skulle avhandla. Intressant nog återfinner man samma följd av avsnitt, sammanställda som om de var ett enda sammanhållet textavsnitt, också i Berlin lat. qu. 198, en udda handskrift gjord i Frankrike eller Spanien år 1131/32. Den handskriften blandar utdrag från flera olika medicinska texter med texter om hur man sköter ett lantgods. Handskriften tycks också ha kopplingar till Monte Cassino.

Den stackars skrivaren som hade till uppgift att renskriva Constantinus svårtolkade utkast må, så här i efterhand, förlåtas, eftersom han från denna plats i texten och framöver, som det ser ut utifrån uppsala- och münchenhandskrifterna, kopierade Constantinus ursprungliga översättning så som det var tänkt. Det kapitel som följer på avsnittet om halsbölder (De apostemate in faucibus, fig. 2) utgör början av Practica’s bok VI, som handlar om nackens och bröstets sjukdomar, något som visar på hur en fullständig plan för rekonstruktionen av Practica utarbetades.

detalj av handskrift

fig. 2: Uppsala, Universitetsbibliotek, MS C 586, f. 130r, detalj: övergång mellan avsnittet ”Om vansinne” och första kapitlet av Practicas bok VI, ”Om halsbölder”.

Men oturligt nog var den förlaga som skrivaren av uppsalahandskriften hade att följa i sig själv ofullständig. I münchenhandskriften—och, faktiskt, också i berlin- och oxfordhandskrifterna som vi nämnde tidigare—fanns hela bok VI, och också mycket av bok VII, ”Om problem med matsmältningsorganen”, med. Skrivaren av uppsalahandskriften avslutade dock sin avskrift av bok VI mitt i kapitel 6, ett kapitel som avhandlar heshet. Han gör också tydligt att han ansåg att texten slutade här. Han avslutar nämligen sin text med de storstilade orden: Explicit liber Pantegni de Regimento Sanitatis (Här slutar boken Pantegni om hur man sköter hälsan, fig. 3).

detail of manuscript

fig. 3: Uppsala, Universitetsbibliotek, MS C 586, f. 132v, detalj: kolofon som avslutar Practica-delen av Pantegni. I själva verket är texten abrupt avhuggen i mitten av bok VI, kapitel 6.

Att få något sammanhang utifrån små stycken

En nutida utgivare av Pantegni, som letar efter den “rätta” versionen av texten, skulle titta på uppsalahandskriften, bedöma den vara ofullständig, och sedan lägga den åt sidan. För historikern, däremot, har dessa ”ofullständigheter” något att berätta. Hur kunde Practica-delen av Pantegni tillåtas lämna Constantinus’ skrivbord i ett så ofullständigt skick? Svaret kanske helt enkelt är att han dog—lämnande efter sig en halvfärdig kopia på sitt bord, och ingen som kunde förklara för den stackars person som satts att renskriva texten, att de där små textraderna var minnesnotiser som skulle vara till hjälp för att fylla på med text, och att de inte utgjorde själva brödtexten.

Berättelsen om hur Pantegni’s Practica-del återskapades slutar inte här. En annan handskrift från sent 1100-tal, nu i Vatikanen, har lämnat några spår  av det lapptäcke som Practica utgör, men här återfinns hela texten De gradibus. Därefter, märkligt nog, hade en annan sammanställare ett antal decennier senare upptäckt en text som hade varit i praktiken okänd i nästan hundra år. Det var Constantinus översättning av De simplici medicina (Om enkla mediciner)just det, den där andra halvan av al-Majusi’s ursprungliga bok II av Practica, som man tidigare hade gett upp att återfinna! På något mirakulöst sätt hade Constantinus lyckats reparera den kopia som skadades vid förlisningen, eller skaffa en ny. I mitten av 1200-talet hade man så fått ihop till en hel tio-boks-version av Practica med hjälp av ett urval från Constantinus Africanus andra verk som ersättning för all delar av Practica som inte kunde återfinnas eller återställas.

Upptäckten av Practica-texten av Pantegni i Uppsala C 586, hjälper oss, just för att handskriften är ofullständig, att få en klarare bild av hur Constantinus och hans assistenter i Monte Cassino arbetade. De förstod hur mycket viktig kunskap som fanns i al-Majusi’s ursprungliga arabiska text, och de gjorde extraordinära ansträngningar för att rekonstruera den text som gått förlorad eller skadats. Att ett vittne om det arbetet nu återfinns i ett universitetsbibliotek i Sverige visar på hur långt resultatet av denne nordafrikanske munks arbete sträckte sig.

Ytterligare läsning:

Constantinus Africanus är en person som vi fortfarande vet ganska litet om. Följande studier kan berätta mer om hans stora verk, Pantegni, om klostret Monte Cassino under 1000-talet, och om det större sammanhanget av medicinkonsten under det förlängda 1100-talet i Västeuropa.

Charles Burnett och Danielle Jacquart, eds., Constantine the African and ‘Ali ibn al-Abbas al-Magusi: The ‘Pantegni’ and Related Texts. Studies in Ancient Medicine 10.  Leiden:  Brill, 1994.

Monica H. Green, “Medical Books,” i The European Book in the Long Twelfth Century, ed. Erik Kwakkel och Rodney Thomson (Cambridge: Cambridge University Press, under tryckning).

Monica H. Green, “Rethinking the Manuscript Basis of Salvatore De Renzi’s Collectio Salernitana: The Corpus of Medical Writings in the ‘Long’ Twelfth Century,” i La ‘Collectio Salernitana’ di Salvatore De Renzi, ed. Danielle Jacquart and Agostino Paravicini Bagliani, Edizione Nazionale ‘La Scuola medica Salernitana’, 3 (Florence: SISMEL/Edizioni del Galluzzo, 2008), 15-60

Monica H. Green, “Salvage from an Eleventh-Century Shipwreck: Lost Sections of an Arabic Medical Encyclopedia Discovered in Pembroke College, Oxford,” Pembroke College, Oxford, blog post, 02 December 2015, http://www.pmb.ox.ac.uk/Green.

Francis Newton, The Scriptorium and Library at Monte Cassino, 1058-1109 (Cambridge: Cambridge University Press, 1999).

Monica H. Green
Arizona State University
monica.green@asu.edu

(Översatt från engelska)

Flora Sinensis 1656

Föremål 120 av 400:
Kinesisk flora från 1656

Den polske vetenskapsmannen och jesuiten Michał Piotr Boym (ca 1612-1659) var den förste att skriva ett västerländskt verk över växter och annan naturalia i Kina, Flora Sinensis, tryckt i Wien 1656. Hans fokus låg på den medicinska nytta man kunde ha av dessa växter. Senare utkom även hans verk om kinesisk medicin Clavis medica ad Chinarum doctrinam de pulsibus, utgiven i Nürnberg 1686.

tiger i ett asiatiskt landskap

Kopparstickens motiv visar tydlig påverkan av samtida östasiatiska tryck. Flora Sinensis innehåller 23 handkolorerade kopparstick som avbildar växter och djur samt några andra föremål.

bild på ett bananträd med blomma och bananklase

På de botaniska planscherna finns växternas namn både på kinesiska och latin. Ett av kopparsticken visar ett bananträd i blom jämte en hel bananklase. Här kallas bananen för ”indiskt och kinesiskt fikonträd”.

En udda illustration är den av en förmodligen afrikansk flodhäst. Boym var en berest man och hade studerat flodhästen i Mozambique, och hade även skrivit ett verk om Mozambiques naturalhistoria 1644. Planschbladen som utkom i floran tycks alltså delvis vara ett hopplock av bilder som har sitt ursprung ur andra sammanhang där Boym varit inblandad.

titelbladet till Flora sinensis

Text och bild: Helena Backman

 

Kinesisk snittmålning

Föremål 113 av 400:
Snittmålning med landskapsmotiv på kinesisk bok

I Wallersamlingen finns två volymer ur ett större kinesiskt verk från 1620-talet. Katalogen över Wallers bibliotek anger detta som: ”Lei Chiang [A compilation of the texts of two ancient medical works. Ed. By] Chang Chieh Pin.”  Dessa delar innehåller en andra upplaga, vol. 27-29 respektive 30-32, tryckta 1621-1627.

Båda dessa delar är tryckta på rispapper, bundna på östasiatiskt sätt och utsmyckade med snittmålningar, vilka dock kan ha tillkommit senare. Eftersom rispapper rör sig så mycket smidigare är det lättare att med ett enkelt handgrepp göra dessa snittmålningar synliga än vad det är med de som är målade på böcker tryckta på vårt västerländska papper.

Läkaren Chang Chieh Pin (aktiv runt 1624) hade en militär bakgrund och uttryckte sig ofta i militära termer i sina verk. Sjukdomar var fiender och han lånade uttryck från slagfältet för behandlingar, och kallade dem saker som ”stridsplaner” och ”strategiska formationer”. Användandet av mediciner kallade han för att sätta trupper i arbete.

två kapslar i tyg

Böckerna skyddas av vackra kapslar klädda med tyg.
De båda delarna har signum: Waller 5684

kapslarnas spännen i ben

Text och bild: Helena Backman

Nova nosographia ophthalmica

Föremål 108 av 400:
Läkarboken Nova nosographia ophthalmica av John Taylor, tryckt 1766.

I Bibliotheca Walleriana här på Uppsala universitetsbibliotek, den internationellt kända medicinhistoriska boksamlingen uppkallad efter sin donator Erik Waller, finns en mängd vetenskapshistoriskt intressanta verk. Bland dessa finns den generöst illustrerade Nova nosographia ophthalmica av Johannis Taylor, som i ord och bild visar ögonsjukdomar av olika slag. Boken är utgiven i Hamburg och Leipzig år 1766, och innehåller parallell text på latin och tyska, vilket gjorde den läsbar för läkare i många länder vid sin tid.

detalj av planschblad med sex ögon med vaglar

Vårt exemplar innehåller 22  graverade och handkolorerade planschblad. Det första och det fjortonde trycket är signerat Martini de Drazowa, och samtliga tycks utförda av samma hand. Signaturen står för David Johannes Martini, gravör från Drazowa i Nederländerna, född runt 1720 och verksam i Hamburg under 1750-talet.

Här förekommer allt från irriterande vaglar till allvarligare, inre sjukdomar i ögat. Varje planschblad har en dekorativ ram som gör dem vackra för ögat även för en icke läkarkunnig läsare, och gör hela boken till något mer utöver en ren läkarbok – även en samlare av böcker eller planscher kunde finnas bland kunderna redan från utgivningen 1766.

planschblad med infekterade ögon

Boken har hyllsignum: Waller 9504 fol.

Text och bild: Helena Backman

 

« Äldre inlägg