Föremål 128 av 400:
Handskriftsfragment av Pantegi, Practica i Uppsala universitetsbibliotek.

Dagens föremål är ett handskriftsfragment, det vill säga en ofullständig text, på Uppsala universitetsbibliotek, som tillsammans med andra fragment bevarade i europeiska samlingar tillsammans visar på en texts tillkomsthistoria under handskriftstiden. Professor Monica H. Green, Arizona State University, redogör här för sitt arbete med att spåra denna historia.

Version in English

Pantegni’s tillkomstprocess – en förlorad encyklopedi framträder ur handskriftsfragment i Uppsala universitetsbibliotek

av Monica H. Green, Arizona State University (översättning från engelska)

Vattenskada

På 1000-talet fick Europa skåda det första av vad som skulle komma att bli åtskilliga översättningsprojekt av arabisk vetenskap och medicin till latin. När de arabiska verken importerades till denna nya kulturell miljö, hängde deras överlevnad på enstaka handskrivna kopior: först kopian av originaltexten på arabiska, därefter på de första utkasten till översättarens latinska version. När Constantinus, född i Nordafrika, anlände till Italien i mitten av 1070-talet, hade han med sig en bunt arabiska böcker som inte varit kända förut på Medelhavets norra kust utanför det islamska Spanien. Constantinus, som snart komma att inträda vid benediktinernas moderkloster Monte Cassino och bli munk där, skulle komma att ägna resten av sitt liv att översätta dessa arabiska medicinska böcker till latin.

Med ett av dessa arbeten, som han kallade Pantegni – Den medicinska konsten i sin helhet— hände dock något som skulle gäcka hans ambition. Pantegni var en stor medicinsk encyklopedi i två delar, ursprungligen sammanställd av en persisk läkare, ‘Ali ibn al-‘Abbas al-Majusi (d. ca. 982). Den första delens tio böcker avhandlade medicinens teoretiska aspekter: grundläggande teori och fysiologi, anatomi och sjukdomars orsaker. Den andra delen, Practica, som också ursprungligen bestod av tio böcker, avhandlade den medicinska praktiken: hur man skulle bibehålla god hälsa (bok I), de grundläggande egenskaperna hos farmaceutiska ingredienser (bok II), febrar (bok III), kroppsliga generella sjukdomstillstånd som lepra (bok IV), sjukdomar i särskilda delar av kroppen, ordnade från huvud till tå (bok V-VIII), kirurgi (bok IX), och sammansatta mediciner (bok X).

Det är tydligt att Constantinus hade planerat att översätta hela Pantegni, men när hans fartyg närmade sig den italienska kusten, råkade den hamna i en hård storm. Större delen av del två av Pantegni, den del som kallas Practica, förstördes. I de tidigaste handskriftskopiorna av Practica finner vi bara bok I, första delen av bok II och ibland, första tredjedelen av bok IX. Constantinus ursprungliga kopia av den arabiska texten bör ha varit skriven på antingen pergament eller papper, eftersom dessa skrivmaterial var i bruk I Nordafrika vid denna tid. Papper (gjort av linnelump) var dock sannolikt en nyhet på Italiens fastland, så att arbeta med detta material bör ha utgjort en särskild utmaning.

Men Constantinus gav inte upp. En sen 1100-tals-kopia av Practica-delen av Pantegni, som finns i Uppsala universitetsbibliotek (fig. 1) börjar med de enskilda kapitlen i bok I och II. I innehållsförteckningen listas dessa kapitel direkt efter varandra, som om de utgjorde en enda gemensam bok. Men uppsalahandskriften är annorlunda också på andra sätt (övers. av ’has more’). Även om det tar lite tid att lista ut (somewhat cryptic), visar Uppsalahandskriften inte bara på en ambition hos skrivaren att rekonstruera den förlorade texten, något som delvis lyckades, utan den ger också en bild av hur sammanställaren Constantinus planerade att lägga till ytterligare material.

del av handskrift

fig. 1: Uppsala universitetsbibliotek, MS C 586, f. 81r (detalj): Innehållsförteckningen till Pantegni’s Practica-del, bok I-II. Denna text handlar om hur man ska bibehålla god hälsa.

“Instruktioner till redaktören”

De historiska ledtrådar som finns i Uppsalahandskriften framträder när man jämför den med andra kopior av texten från samma period. Nedan, i tabellen, ser vi innehållet i fem handskriftskopior som visar hur planen att göra Practica fullständig såg ut. De två första handskrifterna, från mitten av 1100-talet, nu i bibliotek i Berlin och Oxford, återger ytterligare böcker av Practica som Constantinus uppenbarligen kunnat rädda från sin vattenskadade kopia av al-Majusis arabiska original: Bok VI, om sjukdomar i bröstet, och den större delen av bok VII, om sjukdomar i buken. Oxfordhandskriften har också den del av kirurgi-kapitlet, bok IX, som Constantinus ursprungligen översatte, som också finns i andra, tidigare kopior av Pantegni.

Tabell 1. Jämförelse av handskrifter som visar på hur man försökt göra Practica-delen av Pantegni fullständig

Practica-delen av Pantegni
Berlin, MS lat. qu. 303a, mitten av 1100-talet
Oxford, Pembroke MS 10, mitten av 1100-talet
Uppsala C 586, part 2, slutet av 1100-talet
München, Clm 381, part 2 (ff. 89-156), början av 1200-talet
Vatikanen, Pal. lat. 1304, part 5, slutet av 1100-talet
I: Om bibehållande av god hälsa X X X
IIa: “Om att pröva mediciner” (De probanda medicina) X X X
IIb: [De simplica medicina] [tillagt av en senare hand: De simplici medicina]
IIc: [De gradibus] X (första meningen) X (första meningen) De gradibus (fullständig)
III: Om febrar och bölder [kapitel rörande febrar, förvirring] [kapitel rörande febrar, förvirring] [kapitel rörande febrar] (det lägg som skulle följa därefter saknas)
IV: Kroppens utvärtes sjukdomar
V: Kroppens invärtes sjukdomar (huvudet)
VI: Andningsorganens sjukdomar X X X X
VII: Matsmältningsorganens sjukdomar X X X
VIII: Genitaliernas och benens sjukdomar
IX: Kirurgi X (tillagt av senare hand)
X: Antidoter (sammansatta mediciner)
Övrigt material: Alexander av Tralles, Practica Masha’allah (“Messehalah”), Epistola in rebus eclipsis (tr. John av Seville och Limia, endast förord); Liber flebothomiȩ (ofullständig) Tereoperica (endast bok I) Muscio, Gynaecia (och andra texter tillagda av senare händer)

Constantinus lyckades alltså ändå rädda delar av fem av Practicas tio böcker. Halvvägs till målet! Uppsalahandskriften och en liknande handskrift som nu finns i Bayerische Staatsbibliothek i München, tar det hela längre jämfört med berlin- och oxfordhandskrifterna, och visar på nästa steg i sammanställarens plan. Det var att gå tillbaka och färdigställa den ännu ofullständiga bok II, ”Om att pröva mediciner” (som beskriver den allmänna verkan hos mediciner). I både münchen- och uppsalahandskrifterna följer efter slutet på denna del tre meningar som utgör övergången mellan det äldre materialet och det nyare:

“Hic autem finitur disputatio nostra de uniuersali uirtute simplicis medicine. ||

(Här slutar vår diskussion om den allmänna verkan hos enkla  mediciner)

Est itaque incipienda singularum medicinarum disputatio de natura et ui et proprietate ||

(Och så ska alltså diskussionen om de individuella medicinerna ta vid, den som gäller dessas olika natur, verkan och karaktär)

Quoniam disputationem simplicis medicine universaliter prout ratio postulavit, explevimus restat ut ordo de unaqua sequitur specie singulariter et cetera”

(Eftersom den allmänna diskussionen rörande enkla mediciner beror av de olika typer som används, återstår för oss att beskriva varje slag [av medicin] i tur och ordning, och så vidare).

De två första meningarna kommer från den ursprungliga versionen av Practicas bok II. Meningen “Hic autem finitur disputatio nostra…” (Här slutar vår diskussion …) avslutar bok II, De probanda medicina, som avhandlade allmän verkan hos mediciner. Nästa mening, “Est itaque incipienda singularum medicinarum disputatio…” (Och så ska alltså diskussionen om de individuella medicinerna ta vid …) markerar klart att nästa del av texten ska följa. Men det fanns ingen “nästa del” i de tidigaste handskrifterna av Practica-delen av Pantegni. Det var det som hade gått förlorat. Men sammanställaren eller skrivaren hade anledning att tro att den fortfarande kunde återfinnas. I dessa tidigaste handskrifter avslutades denna mening med orden deo adiuvante, “Om Gud vill.”

Vilken text om de individuella medicinerna skulle då följa, enligt planen? I al-Majusi’s arabiska original, som vi har tillgång till idag, kallades den följande texten “Om enkla mediciner” Medan den första avdelningen, De probanda medicina, beskriver mediciner efter verkan (slemlösande, laxerande o s v), beskriver denna andra avdelning varje medicinalväxt för sig (aloe, ros, sittver). Som en ersättning för ”Om enkla mediciner” planerade sammanställaren använda Constantinus’ översättning av ett annat verk, kallat De gradibus (Om medicinens grader) av Ibn al-Jazzar (d. 979), en annan nordafrikansk läkare. Alltså finner vi i Uppsala- och münchenhandskrifterna på denna plats, som den tredje meningen, “Quoniam disputationem simplicis medicine…” (Eftersom den allmänna diskussionen rörande enkla mediciner …), just de ord som inleder Ibn al-Jazzar’s De gradibus (Om medicinens grader).

Men vad hände med resten av texten? Det där ”och så vidare” i slutet av tredje meningen var ju tänkt att signalera ”och vi placerar in resten senare”. Det ser dock ut som om ”senare” aldrig blev av. Precis som vi använder post-it-lappar för att markera var vi tänker göra tillägg till en text vi skriver på, så använde också medeltida skrivare tillfälliga markörer, små pergamentremsor som kallas schedulae, med de anteckningar som skulle läggas till senare. Men fastän det var tydligt för den som gjorde notiserna hur anteckningarna var tänkta att infogas, kunde det hända att den skrivare som skulle renskriva texten inte förstod det.

Den första avskrivarens tvekan blir synlig i en annan gren av text-traditionen. I flera andra handskrifter av texten skrivna samma period – inklusive en som nu finns i Bamberg, (av Northungus’ hand, en munk verksam i Hildesheim vid mitten av 1100-talet), och också en i Codex Gigas (eller Djävulsbibeln, i Stockholm, världens största handskriftsvolym) — återfinner vi hela prologen till De gradibus. Men även där saknas själva brödtexten.

Fullbordandet av Practica-delen av Pantegni

Skrivaren av uppsalahandskriften, som gjorde sin kopia av texten så sent som ett sekel efter att “post-it”-lappen för De gradibus hade lagts in, tycks inte ha sett att något saknades. I uppsala- och münchenhandskrifterna följs platsmarkören för De gradibus av tre korta kapitel om febrar, som ordnas efter hur ofta de återkommer: daglig, tredjedags- och fjärdedags-. Febrar skulle egentligen ha avhandlats i Practica-delens bok III. Därefter kommer ett stycke om vansinne, ett ämne som skulle ha avhandlats i bok VI av Practica. Återigen, precis som med utdraget ur De gradibus, verkar det som att dessa fyra korta avsnitt fungerade som platsmarkörer i ett ursprungligt handskriftsexemplar i Monte Cassino, markörer som skulle signalera vad det följande avsnittet skulle avhandla. Intressant nog återfinner man samma följd av avsnitt, sammanställda som om de var ett enda sammanhållet textavsnitt, också i Berlin lat. qu. 198, en udda handskrift gjord i Frankrike eller Spanien år 1131/32. Den handskriften blandar utdrag från flera olika medicinska texter med texter om hur man sköter ett lantgods. Handskriften tycks också ha kopplingar till Monte Cassino.

Den stackars skrivaren som hade till uppgift att renskriva Constantinus svårtolkade utkast må, så här i efterhand, förlåtas, eftersom han från denna plats i texten och framöver, som det ser ut utifrån uppsala- och münchenhandskrifterna, kopierade Constantinus ursprungliga översättning så som det var tänkt. Det kapitel som följer på avsnittet om halsbölder (De apostemate in faucibus, fig. 2) utgör början av Practica’s bok VI, som handlar om nackens och bröstets sjukdomar, något som visar på hur en fullständig plan för rekonstruktionen av Practica utarbetades.

detalj av handskrift

fig. 2: Uppsala, Universitetsbibliotek, MS C 586, f. 130r, detalj: övergång mellan avsnittet ”Om vansinne” och första kapitlet av Practicas bok VI, ”Om halsbölder”.

Men oturligt nog var den förlaga som skrivaren av uppsalahandskriften hade att följa i sig själv ofullständig. I münchenhandskriften—och, faktiskt, också i berlin- och oxfordhandskrifterna som vi nämnde tidigare—fanns hela bok VI, och också mycket av bok VII, ”Om problem med matsmältningsorganen”, med. Skrivaren av uppsalahandskriften avslutade dock sin avskrift av bok VI mitt i kapitel 6, ett kapitel som avhandlar heshet. Han gör också tydligt att han ansåg att texten slutade här. Han avslutar nämligen sin text med de storstilade orden: Explicit liber Pantegni de Regimento Sanitatis (Här slutar boken Pantegni om hur man sköter hälsan, fig. 3).

detail of manuscript

fig. 3: Uppsala, Universitetsbibliotek, MS C 586, f. 132v, detalj: kolofon som avslutar Practica-delen av Pantegni. I själva verket är texten abrupt avhuggen i mitten av bok VI, kapitel 6.

Att få något sammanhang utifrån små stycken

En nutida utgivare av Pantegni, som letar efter den “rätta” versionen av texten, skulle titta på uppsalahandskriften, bedöma den vara ofullständig, och sedan lägga den åt sidan. För historikern, däremot, har dessa ”ofullständigheter” något att berätta. Hur kunde Practica-delen av Pantegni tillåtas lämna Constantinus’ skrivbord i ett så ofullständigt skick? Svaret kanske helt enkelt är att han dog—lämnande efter sig en halvfärdig kopia på sitt bord, och ingen som kunde förklara för den stackars person som satts att renskriva texten, att de där små textraderna var minnesnotiser som skulle vara till hjälp för att fylla på med text, och att de inte utgjorde själva brödtexten.

Berättelsen om hur Pantegni’s Practica-del återskapades slutar inte här. En annan handskrift från sent 1100-tal, nu i Vatikanen, har lämnat några spår  av det lapptäcke som Practica utgör, men här återfinns hela texten De gradibus. Därefter, märkligt nog, hade en annan sammanställare ett antal decennier senare upptäckt en text som hade varit i praktiken okänd i nästan hundra år. Det var Constantinus översättning av De simplici medicina (Om enkla mediciner)just det, den där andra halvan av al-Majusi’s ursprungliga bok II av Practica, som man tidigare hade gett upp att återfinna! På något mirakulöst sätt hade Constantinus lyckats reparera den kopia som skadades vid förlisningen, eller skaffa en ny. I mitten av 1200-talet hade man så fått ihop till en hel tio-boks-version av Practica med hjälp av ett urval från Constantinus Africanus andra verk som ersättning för all delar av Practica som inte kunde återfinnas eller återställas.

Upptäckten av Practica-texten av Pantegni i Uppsala C 586, hjälper oss, just för att handskriften är ofullständig, att få en klarare bild av hur Constantinus och hans assistenter i Monte Cassino arbetade. De förstod hur mycket viktig kunskap som fanns i al-Majusi’s ursprungliga arabiska text, och de gjorde extraordinära ansträngningar för att rekonstruera den text som gått förlorad eller skadats. Att ett vittne om det arbetet nu återfinns i ett universitetsbibliotek i Sverige visar på hur långt resultatet av denne nordafrikanske munks arbete sträckte sig.

Ytterligare läsning:

Constantinus Africanus är en person som vi fortfarande vet ganska litet om. Följande studier kan berätta mer om hans stora verk, Pantegni, om klostret Monte Cassino under 1000-talet, och om det större sammanhanget av medicinkonsten under det förlängda 1100-talet i Västeuropa.

Charles Burnett och Danielle Jacquart, eds., Constantine the African and ‘Ali ibn al-Abbas al-Magusi: The ‘Pantegni’ and Related Texts. Studies in Ancient Medicine 10.  Leiden:  Brill, 1994.

Monica H. Green, “Medical Books,” i The European Book in the Long Twelfth Century, ed. Erik Kwakkel och Rodney Thomson (Cambridge: Cambridge University Press, under tryckning).

Monica H. Green, “Rethinking the Manuscript Basis of Salvatore De Renzi’s Collectio Salernitana: The Corpus of Medical Writings in the ‘Long’ Twelfth Century,” i La ‘Collectio Salernitana’ di Salvatore De Renzi, ed. Danielle Jacquart and Agostino Paravicini Bagliani, Edizione Nazionale ‘La Scuola medica Salernitana’, 3 (Florence: SISMEL/Edizioni del Galluzzo, 2008), 15-60

Monica H. Green, “Salvage from an Eleventh-Century Shipwreck: Lost Sections of an Arabic Medical Encyclopedia Discovered in Pembroke College, Oxford,” Pembroke College, Oxford, blog post, 02 December 2015, http://www.pmb.ox.ac.uk/Green.

Francis Newton, The Scriptorium and Library at Monte Cassino, 1058-1109 (Cambridge: Cambridge University Press, 1999).

Monica H. Green
Arizona State University
monica.green@asu.edu

(Översatt från engelska)

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn