Föremål 353 av 400:
Pass från 1916 utfärdat den 5 juni till professor Rudolf Kjellén.
Rudolf Kjellén hade bara några månader innan undertecknandet av detta pass erhållit den skytteanska professuren i Uppsala. Han åkte på resa till Berlin och Dresden samma år, främst i forskningssyfte men även för att möta och samtala med statsmän och akademiker. Hans resa till Dresden handlade främst om att få se den Sixtinska madonnan, men då besöket också råkade vara i mittpunkten av det första världskriget besökte han även ett tyskt fångläger i närheten av staden. När Kjellén kom tillbaka till Sverige i juli 1916 skrev han en mängd tidningsartiklar om sina intryck av det krigströtta Tyskland.
Denna sortens gigantiska pass var något av en nymodighet under 1910-talet. Ruth Kjellén-Björkquist, Rudolf Kjelléns dotter, beskriver passet i sin biografi om hennes far som ”våldsamt imponerande, både vad det storslagna formatet och de högtidliga formuleringarna beträffar — men så gällde det också en resa i krigstid.”
– Ja, det tycker jag är en bra beskrivning.
Jag som skriver allt detta har under de senaste fem veckorna varit praktikant på universitetsbibliotekets avdelning för specialsamlingar. Då jag studerar arkivvetenskap placerades jag med arbetsgruppen för handskrifter och musikalier och har under denna tid fått arbetet att sortera, organisera och kategorisera Rudolf Kjelléns efterlämnade papper. Det ”Kjellénska arkivet” ligger nu ute på portalen Alvin vilket gör det möjligt för bibliotekets användare att beställa fram detta pass och även mycket annat. Jag har under min praktikperiod slagits av den historia som man konstant möter i Carolina Rediviva. Sköra brev, färggranna telegram, svårlästa skrivstilar, svartvita glimrande fotografier, slitna skrivböcker och gigantiska pass tar en till en plats som känns långt borta men som ändå befinner sig så otroligt nära. I skrivande stund är det sista dagen här på Carolina och jag känner mig otroligt glad och tacksam över att ha fått möjligheten att utföra min praktik här.
Tack och hej!
Text: Olof Byström
Bild: Helena Backman
Lämna ett svar