400

Uppsala universitetsbibliotek 400 år

Etikett: 1600-talet (Sida 7 av 7)

Schefferus Upsalia, 1666

Föremål 55 av 400:
Bok skänkt av Johannes Schefferus till Johan Hadorph

I boken Upsalia, cujus occasione plurima in religione, sacris, festis, … illustrantur av professorn i Uppsala Johannes Schefferus (1621-1679), tryckt 1666,  beskrivs Uppsala och stadens fornminnen i text och ett mindre antal illustrationer.

träsnitt av runsten

Denna bok är ett exempel på att många böcker har en alldeles individuell historia som gör dem intressanta. I det här fallet har författaren skänkt boken till den svenske fornforskaren Johan Hadorph (1630-1693). Hadorph har även daterat gåvan till den 29 april 1666 i Uppsala. Både Schefferus och Hadorph var ledamöter i Antikvitetskollegium, ett statligt ämbetsverk som sysslade med fornforskning, som under sin första verksamhetstid låg i Uppsala. År 1679 kom Hadorph att bli riksantikvarie som den sjunde i ordningen.

närbild på proveniensuppgifterna på titelbladet

Ytterligare en senare ägare har lagt till sitt namn på titelsidan: G. Carlson.

Text och bild: Helena Backman

illustration av orientaliska mynt

Kanonkula i samlingarna

Föremål 50 av 400:
Kanonkula, möjligen från 1600-talet

Med donationer och inköp till Universitetsbiblioteket har även föremål kommit in, vilket framkommit redan tidigare i bloggen. Något av det mer udda slaget är de kanonkulor i sten som inkommit tillsammans med Planersamlingen, en samling efter köpmannen och den svenske vice konsuln i Lützen Oskar Planer (1854-1931). Planer hade ett djupt intresse  för Gustav II Adolf,  och samlade på handskrifter och böcker som belyste ämnet, samt föremål – såsom mynt, medaljer och glas – med anknytning till Gustav II Adolfs liv och historia. Större delen av samlingen finns nu på Uppsala universitetsbibliotek, medan mynt och medaljer har flyttats till Myntkabinettet i Universitetshuset.

kanonkulorilada2

Till samlingen hör också dessa kanonkulor i sten, vilkas ursprung är höljt i dunkel. Kanske härstammar de rentav från slaget vid Lützen?

Idag ligger de förvarade på vadd i en trälåda med annat ursprung, troligen har den kommit från ett museimagasin och kan ha innehållit betydligt äldre artefakter.

trälådans ena kant med texten Skåne, Yxor, mejslar 8722

Text och bild: Helena Backman

Orbis arctoi nova et accurata delineatio

Föremål 44 av 400
Anders Bureus karta över Norden från 1626

Från stormaktstiden är denna karta, som är uppfodrad på väv och har monterade trästavar för upphängning. Uppe i övre vänstra hörnet finns porträtt föreställande den regerande kungen Gustav II Adolf och drottning Maria Eleonora.

Själva kartan består av ett kopparstick i sex ark som fogats samman. Den omgivande texten på  latin beskriver Nordens politiska  geografi och historia, författad av Andreas Bureus (även Anders Bure) (1571-1646), kusin till den kände fornforskaren och mystikern Johannes Bureus (Johan Bure) (1568-1652).

Kartan är graverad av den tyske kopparstickaren Valentin Staffansson Trauthman, som bodde i Stockholm från 1617 till sin död 1629.  Den omgivande texten är tryckt hos boktryckaren från Rostock Christoffer Reusner i Stockholm, och det är möjligt att även kopparsticket trycktes där. Själva kartan mäter 111 x 130 cm och tillsammans med omgivande text mäter ytan hela 150 x 168 cm.

Här kan du se en högupplöst och nedladdningsbar bild av kartan, där du kan zooma in på detaljerna: Orbis arctoi nova et accurata delineatio

Tisdagen den 29 november 2016 höll arkivarien vid Universitetsbiblioteket Mats Höglund ett föredrag om historiska kartor under titeln: ”Är det inte krig så är det lantmäteri! Ett föredrag om historiska kartor”. Föredraget handlade om hur lantmäterikartor användes som makt- och kontrollmedel under stormaktstiden och hur lantmäteriet blev en del i byråkratiseringsprocessen. Kartan ovan är en av de som visades under föredraget.

Text: Helena Backman
Bild: Uppsala universitetsbibliotek

Stadsplan över Uppsala från 1671

Föremål 16 av 400

Stadsplaner över Uppsala stad 1671

En volym med titel Geometrisk delineation öfver Uppsala stadh innehåller ritningar över Uppsala stads alla kvarter år 1671. Bakom dessa beskrivningar står Stephan Månsson Booman som upphovsman. Kvarter för kvarter är beskrivna, och då många behållit sina namn ännu i vår tid, kan vi här rätt enkelt få en aning om hur staden var inrättad före den stora stadsbranden 1702. Här finns angivet vilka som ägde och bebodde tomterna, och bland dessa kan vi se många kända namn från universitetet vid tiden.

Hela volymen är digitaliserad och fritt tillgänglig på nätet. Där kan du zooma in på alla detaljer: Upsala stadz planta. Geometrisk delineation öfver Uppsala stadh

Nedan en plan över ”S:t Päders Qwarteer”, det vill säga nuvarande S:t Pers kvarter, med uppgifter om vilka som innehade tomterna.

Handritad plan över Sankte Päders kvarter

Handskriften har signum: S 143.

Text: Helena Backman
Bild: Uppsala universitetsbibliotek, hämtat ur: Alvin – portal för kulturarvssamlingar

En vandrande munk med oväntad gåva

Föremål 11 av 400
Bild ur stambok från sent 1600-tal

Bilden ovan visar en munk som närmar sig sitt kloster, där en väntande broder hälsar välkommen. På ryggen bär den vandrande munken en väl tilltagen kärve. Vid en närmare anblick ser vi att det gömmer sig en kvinnogestalt inuti kärven. Munken säger, enligt en inskrift över hans huvud: ”Außm NonnenKloster komm ich her, bring euch eine Junge frische Mähr”, vilken fritt kan översättas ungefär: ”Jag kommer från nunneklostret, och har med mig en ung frisk flicka åt er.”

Den här typen av skämtsamma bildinslag var vanliga i stamböcker, så även just detta motiv. Den här bilden ingår i en stambok som tillhört den tyske studenten Johann Bernhard Winterbach som studerade medicin i bland annat Jena och Padua under slutet av 1600-talet.

Stamboken köptes tillsammans med flera andra in från dödsboet efter boksamlaren Erik Waller och införlivades i kulturarvssamlingarna 1955. Under tiden framöver kommer denna stambok jämte andra från Uppsala Universitetsbiblioteks samlingar att läggas ut fritt tillgängligt digitalt: Johann Bernhard Winterbachs stambok.

Denna stambok har signum: Y 147.

Om detta och andra exempel på speciella bilder i stamböcker ur Universitetsbibliotekets samlingar kan du läsa mer om i: Davidsson, Åke, ”De libris amicorum. Några anteckningar till ’stambokens’ historia”, i: Årsbok / Kungl. Humanistiska Vetenskaps-Samfundet i Uppsala, 1991/1992 (tr. 1993), s. 5-31.

Text och bild: Helena Backman

Musik till en kunglig begravning 1660

Föremål 10 av 400
Musik till en kunglig begravning på 1600-talet

I februari 1660 dog kung Karl X Gustaf, bara 37 år gammal. Begravningen hölls i Riddarholmskyrkan i Stockholm i november samma år. Under själva begravningsceremonin förekom musik. Tack vare att texterna till de ”klage- och sorgesånger” som sjöngs under begravningen trycktes vet vi exakt vilka kompositioner som framfördes. Det rör sig om fyra vokalverk. Två av dem var komponerade av hovkapellmästare Andreas Düben  d ä respektive hans son Gustav Düben d ä. En komposition var skriven av Olof Rudbeck d ä. Olof Rudbeck var vid denna tid medicinprofessor vid Uppsala universitet men också aktiv som sångare och tonsättare. Det fjärde verket är en motett av den italienske tonsättaren Francesco Della Porta.

Bild på det slitna titelbladet, tryckt i frakturstil

Genom det tryckta texthäftet får vi inte bara reda på exakt vilken musik som framfördes utan också när den sjöngs under själva begravningsgudstjänsten. Dessutom finns noterna till tre av de fyra kompositionerna bevarade. Vi hittar dem i hovkapellmästarfamiljen Dübens notbibliotek, den så kallade Dübensamlingen, som förvaras i Uppsala universitetsbibliotek. Dübensamlingen är till sitt omfång en av de största samlingar med musik från andra hälften av 1600-talet och början av 1700-talet som har bevarats i världen.

utlagda handskrivna notblad mot en röd bakgrund

Dübensamlingens noter visar vilken musik som förekom vid det kungliga hovet under stormaktstiden men berättar också om musikens användning. Det hände till exempel att man gjorde justeringar i musiken för att den bättre skulle passa in i ett specifikt sammanhang. Francesco Della Portas motett i Dübensamlingen är ett exempel på det. Motetten finns i ett musiktryck som första gången gavs ut år 1648. I de bevarade stämbladen i Dübensamlingen (signum Vmhs 32:12) har ord som syftar på Kristus ersatts med ord som syftar på den döde svenske kungen. Den bearbetade texten står direkt under noterna, medan utbytta ord i originaltexten har noterats i mindre stil under den justerade texten.

närbild på nothandskriften, där det tydligt syns att vissa ord ersatts

Musiken i Dübensamlingen finns sökbar i en databaskatalog, som nås från bibliotekets hemsida. I databasen finns också digitala kopior av noterna i samlingen. Dübendatabasen är resultatet av ett projekt som drivs av Institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet med Uppsala universitetsbibliotek som samarbetspartner. Här kan du botanisera vidare i de svenska hovkapellmästarnas notbibliotek från stormaktstiden – och kanske också använda de digitaliserade månghundraåriga originalnoterna i ditt eget musicerande!

Text: Kia Hedell
Bild: Helena Backman

 

Konservering av ett herbarium

Föremål 8 av 400
Bundet herbarium från Leufstasamlingen.

Konservatorstuderande Juliette Berli från Institut National du Patrimoine har gjort många insatser för våra samlingar under sin praktik på Uppsala universitetsbibliotek. Ett av hennes egna favorituppdrag har varit att konservera ett bundet herbarium som kommer från De Geers bibliotek på Leufsta bruk, en volym som nu förvaras på Carolina Rediviva. Herbariet har ägts av Nils Gyldenstolpe (1642-1709) och bär hans exlibris. Det har troligen kommit till Leufsta genom Charles De Geers (1747-1805) dotter Vilhelminas make Carl Edvard Gyldenstolpe, som var herbarieägarens barnbarnsbarn. Växterna kan alltså vara från sent 1600-tal eller tiden kring sekelskiftet 1700.

en hand med en pincett lägger ett skadat blad till rätt på ett herbariesida.

Det pressade och torkade växtmaterialet har blivit alltmer sprött genom åren, och det lim som det en gång fixerades med har torkat. Detta gör att växterna släppt från sitt underlag och med tiden kommer smulas sönder, om inte en konservator rycker in. Med hjälp av pincett och andra verktyg har Juliette Berli genomfört ett tidskrävande och noggrant arbete med att återigen fixera växtmaterialet med lim, och i möjligaste mål reparera redan uppkomna skador.

en tunn plastfilm med lim ligger under ett löst växtblad för att fästa limmet på baksidan av växtbladet

När växtdelarna blivit fastlimmade, läggs de i press tills limmet torkat, för att hålla ytterligare ett antal hundra år in i framtiden.

herbariet ligger uppslaget i en bokvagga, och växter på ett blad ligger i press under små runda tyngder

Man inser lätt att konserveringsarbete är ett riktigt hantverk som kräver en säker hand. Med relativt enkla verktyg har Juliette utfört ett mycket noggrant arbete.

på ett arbetsbord ligger Juliettes verktyg, em fuktad trasa, pincett, sax, papperslappar och ett redskap i metall att lyfta växtdelar med

Vissa av de pressade växterna har behållit sina färger trots sin ålder. De har ju legat skyddade mot ljus i sin inbundna volym. Nu ligger hela herbariet i en kapsel av syrafri kartong som ytterligare skydd.

Juliette Berli med ett uppslag i herbariet med en rosa och en blå blomma

Herbariet har placering: Leufsta MS 70.

Text: Helena Backman
Bild: Juliette Berli och Helena Backman

Tidigare har vi i bloggen kunnat läsa om Juliettes arbete med att konservera en Litauenkarta från 1613.

Anna Maria Thelotts skissbok

Föremål 7 av 400
Skissbok från tiden runt sekelskiftet 1700

I Uppsala universitetsbiblioteks samlingar finns en skissbok av Anna Maria Thelotts (1683-1710) hand. I denna finns skisser, tuschlaveringar och akvareller, ofta med symboliska motiv. Upplärd i hemmet blev hon en av de första svenska kvinnliga yrkeskonstnärerna, och  hon kom att använda flera olika metoder i sin konstnärliga utövning; träsnitt, kopparstick, teckning och tusch.

Tillsammans med sin far, konstnären och instrumentmakaren Philip Jacob Thelott d.ä., och sina två bröder, Philip Jacob Thelott d.y. och Olof Thelott, har hon varit delaktig i arbetet med illustrationerna till Olof Rudbeck d.ä.:s verk Campus Elysii och Atlantica i faderns ateljé. Dessa böcker finns naturligtvis också i universitetsbibliotekets samlingar.

I skissboken finns förutom skisser, teckningar och målningar med främst symboliska motiv även självporträtt. De klara färgerna har hållit sig in i vår tid där de legat skyddade inbundna mellan bokpärmarna. Hela skissboken finns att se fritt tillgänglig på nätet: Anna Maria Thelotts skissbok.

akvarell föreställnade ett landskap med en ruin, vid liken en liten kvinnogestalt sitter och målar

Kan det vara Anna Maria Thelott själv som sitter och arbetar ute i det fria, omgiven av dansare och säckpipeblåsare?

Efter den stora stadsbranden i Uppsala 1702 flyttade familjen till Stockholm, där Anna Maria fortsatte vara  verksam. Hon fick exempelvis i uppdrag att arbeta med illustrationerna till Johan Peringskölds tryckta arbeten, och att utföra en serie träsnitt med motiv av tyska städer för Ordinarie Stockholmiske Post-Tijdender under 1706. Hennes verksamma liv blev tyvärr alltför kort. Redan 1710 gick hon bort i pesten, som grasserade i Stockholm mellan 1710 och 1713. Genom sin konst har hon lämnat spår av sin verksamhet som kommer bestå för lång tid framöver.

Mer att läsa om konstnären Anna Maria Thelott finns i: Österberg, Carin et al., Svenska kvinnor: föregångare, nyskapare. Lund: Signum 1990.

Text: Helena Backman
Bilderna är hämtade ur: Alvin – portal för kulturarvssamlingar

 

Konservering av Litauenkarta

Föremål 2 av 400
Karta över Litauen från 1613

Under 2016 har universitetsbiblioteket haft den stora glädjen att ha Juliette Berli som praktikant i konserveringsstudion. Juliette är under utbildning på Institut National du Patrimoine, och kommer nu i juli 2016 återvända till Frankrike för att slutföra sina studier. Under denna tid har Juliette hunnit utföra flera omfattande bevarandeinsatser, varav ett av de största varit arbetet med att konservera en unik karta över Litauen. Kartan, som även avbildar delar av Polen och Vitryssland, är utförd i kopparstick, där flera ark sammanfogats till en storlek av 90 x 115 cm. Den är ritad av Tomasz Makowski , graverad av Hessel Gerritsz och utgiven av Willem Janszoon Blaeu i Amsterdam och har troligen publicerats första gången 1603. Eftersom denna vackert kolorerade karta är det enda bevarande exemplaret av en version utgiven 1613, är det naturligtvis speciellt viktigt att den bevaras för framtiden.

Kartan var före konserveringen i ett ytterst skört tillstånd. Redan tidigare hade två träribbor som använts för att hänga upp kartan avlägsnats. Det papper som kartan är tryckt på var fodrat med två lager kanvas, ett slags grovt tyg, vilket man gjort med många kartor in i modern tid. Men papper och tyg är två material som påverkas olika av exempelvis fukt och temperatur, och materialen har då rört sig olika i förhållande till varandra. Detta har under årens lopp bidragit till att sprickor och hål har uppstått, och klotet behövde avlägsnas för att kartan inte skulle bli än mer skadad.

närbild på hål och skada i kartan

Först tvättades kartan ren med en slags svamp av gummi. Smuts och missfärgningar avlägsnades. Efter detta fixerades färgerna med gelatin, för att de inte skulle skadas under arbetets gång. Därefter avlägsnades en dekorativ textilbård som suttit utmed två av kartans kanter. Dessa textilfragment kommer framöver att sparas tillsammans med kartan, men inte sättas tillbaka igen.

lösa fransfragment liggande bredvid kartans kant

Nu vänds kartan upp och ned. Av de två kanvaslagren var det första relativt enkelt för Juliette att få bort det första.

lösa textilfragment avlägsnas från kartans baksida

Kartan vänds återigen med framsidan uppåt och ett papper limmas fast ovanpå med cellulosalim för att fixera materialet då det understa lagret kanvas ska tas bort. Eftersom kartan är full av sprickor och hål skulle den annars falla i småbitar under detta moment.

kartan liggade på ett bord med halvt genomskinliga papper limmade på framsidan

När detta skyddande papperslager torkat vänds kartan återigen med baksidan uppåt, och det känsliga arbetet med att avlägsna det andra, sista lagret kanvas tar vid. Till detta används mycket vatten och när man väl börjat får kartan inte torka. Juliette fick därför ägna en hel dag åt att få bort detta lager.

blött tyg ligger delvis borttaget från kartans blöta baksida

Här syns mycket tydligt exakt hur skadad själva papperskartan varit – utan något kanvas på baksidan består kartan bara av lösa fragment som utan det nu skyddande pappret på framsidan skulle fallit sönder.

närbild på ett hörn där klotet avlägsnats från baksidan och hål och revor i pappret tydligt syns

När kartan sedan torkat vändes den återigen och det tillfälliga, sammanhållande pappret på ovansidan avlägsnades. Därefter fodrade Juliette upp kartan på två lager av japanskt papper – först ett tunt lager papper för att fixera kartan, som limmades fast med stärkelselim med mycket vatten, därefter ytterligare ett lager av tjockare papper. Därefter fick kartan ligga i press och torka.

närbild på hål i pappret som blivit ifyllda med japanskt papper

När kartan torkat helt fyllde Juliette i hål och breda springor i pappret med japanskt papper för att hålla ihop kartan och få en jämn yta. Färgbortfall i sprickor och hål fylldes i med vattenfärg. Denna färg kan till skillnad från kartans ursprungliga färger lätt tvättas bort, och på så sätt kan man även fortsättningsvis skilja på de ursprungliga färgerna och vad som tillkommit vid konserveringen.

Nya lådor har tillverkats för den framtida förvaringen. Kartan har efter fullbordad konservering fått en stor mapp i syrafri kartong, där den ligger skyddad mot ljus på sin plats i magasin. Jämte denna mapp förvaras i en särskild box de delar som tidigare hört till kartan, bland annat de träribbor som kartan varit fästad vid och de textilbårder som tagits bort. I denna box förvaras också all den dokumentation som gjorts kring denna konservering, så att framtida medarbetare ska veta vilka ingrepp som skett.

en öppen, långsmal låda där man ser träribbor och textilfragment ligga fixerade

Juliette uppskattar att detta arbete tagit henne ungefär två veckors aktivt arbete, medan arbetet i sig tagit betydligt längre tid, då kartan behövt torka ordentligt mellan de olika momenten.

I kulturarvsportalen Alvin kan man idag se kopior i högupplösta versioner av hur denna karta såg ut före konserveringen och hur den ser ut idag efter konserveringen. Här i bloggen får vi nöja oss med en lågupplöst bild.

kopia av den konserverade kartan, som nu är ljusare och har mer lysande färger än tidigare

Under hela arbetet fördes en noggrann dokumentation i text och bild. Foton från denna har använts i detta blogginlägg. Ytterligare prov på Juliette Berlis bevarandeinsatser här i Uppsala kommer i senare inlägg i denna blogg.

Text: Helena Backman
Bild: Juliette Berli och Lars Björdal

Broderat bokband från 1600-talet

Föremål 1 av 400
Broderat bokband från 1600-talet

År 1620 kan ses som ett startår för Uppsala universitetsbibliotek. År 1620 trycktes också denna lilla svenska bönbok som fått ett vackert broderat bokband. Pärmarna är klädda med mörkgrönt sammetstyg, tidstypiskt broderat med silver- och silkestråd med olika sorters sömmar, varav flera i relief. Bottentyget är smyckat med fastsydda paljetter och kantiljer, små tunna metallspiraler på modet under 1600-talet. Snittet är guldciselerat med mönster av blommor och rankor. Pärmen har kvar spår av röda sidenknytband som skapat en kontrast mot det gröna bottentyget. Sammetstyg och denna typ av broderi återkommer även i dräktmodet för de förmögna i samhället under samma tid.

närbild på broderade detaljer på bakre pärmen

Broderade bokband smyckade under 1600-talet ofta psalmböcker, biblar och andra religiösa skrifter som man hade anledning att visa upp – eller visa upp sig med. Under stormaktstiden i Sverige kan man därför se denna typ av bokband på kvinnoporträtt. Förutom att ett broderat bokband genom sin utformning satte boken i fokus för att understryka personens fromhet, kan vi därför med våra nutida ögon se ett broderat bokband som en moderiktig accessoar.

Vem som utfört detta vackra broderi är okänt, men det gjordes med säkerhet före juni 1630 så bokbandet skänkes som gåva. Margareta Kyle fick denna bok av sin då nyblivne make Åke Ulfsparre, På insidan av den främre pärmen har han med egen hand skrivit: ”Min Hiertans Aldra Käresta hustru Wälborne Fru Margreta Küle hafver iagh gefwett denna boock, j Elsnabben den 9 Junij Anno 1630. Åcke Vlfsparre”. I Älvsnabben låg då den svenska flottan beredd att segla mot Tyskland, för att under Gustaf II Adolfs ledning dra ut i det som kom att bli det trettioåriga kriget.

foto på inskirften på främre pärmens insida samt titelbladet

Bönboken med detta bokband har titeln Böner och taksäjelser til Gudh, för alla christenheetennes nödhtörfter, vthi all stånd, och för hwariom och enom serdeles, författad av den tyske lutherske teologen Johann Habermann (1516-1590) och tryckt av Olofsson Helsing i Stockholm.
Katalogsignum: Westin Rar. 113

Bokbandet finns utförligt beskrivet i: Rudbeck, Gustaf, Broderade bokband från äldre tid i svenska samlingar, Stockholm: Föreningen för bokhantverk, 1925, s. 28-29.

bokbandets rygg i närbild

Text och bild: Helena Backman

 

Nyare inlägg »